Friends of the Earth hade en kampanj för att införa en klimatlag i Storbritannien. Den hette The Big Ask – och gick bra, får man medge. I slutet av 2008 var Storbritannien världens första land med en klimatlag som satte legalt bindande mål för utsläppsminskningar. The Big Ask-kampanjen körs nu också i 18 EU-länder -- uppmaningen är att ha legalt bindande åtaganden om utsläppsminskningar, år för år. EU:s utsläpp ska vara 100% väck 2050.
Äntligen lite debatt om lagstiftning. Det finns en massa farliga saker som man lagstiftar om. Leksaker för barn med lösa delar. Kvicksilver. Men inte de utsläpp som håller på att rubba en massa livsviktiga ekosystem, och över hela jorden dessutom! Konstigt -- jag hoppas verkligen att det blir ändring nu. Hur sedan sådan lagstiftning ska utformas kan säkert diskuteras -- precis som marknadslösningarna. Jag har på sistone hört två vänner debattera snudd på upprört, fastän de båda är klimatkämpar. Den ena förespråkar nämligen en radikal grön skatteväxling för att göra utsläpp dyra, och den andra propagerar för individuella utsläppsrätter, alltså typ ransonering. De är oense om såväl som effektivitet som rättvisa med respektive metod. (Själv tror jag att lagstiftning i någon form är nödvändigt, om än ackompanjerad av diverse marknadsmetoder…) Låt denna debatt blomstra och sedan få frukt i vår! Denna typ av fajt hade jag gärna sett mellan blocken inför valet.
Det verkar vara någon lingonfilosof som har härskat här i Norrbotten, eller mer troligt är kanske att det ekologiska närproducerat tänket har fastnat här – för lingon serveras det till höger och vänster. Det har ännu inte gått en måltid utan att det har snikats ner lingon någonstans. Lingonsallad, lingonsylt, lingonkakor, lingonlingonlingon.
Men ni kanske inte läser den här bloggen för att höra om de senaste mattrenderna här i Jokkmokk?
Dagen inleddes med en föreläsning av Svante Bodin (miljödepartementet), om COP15. Vad var EU:s mål? Vad ledde till fiaskot? Hur gick diskussionerna? Hur ser framtiden ut? Det var intressant men lite för mycket siffror och lite för lite action för min smak.
Senare fortsatte dagsschemat med en paneldiskussion där bl.a Svante Bodin, Barbara Evaeus (WWF) och Wolfgang Mehl (lokal klimatexpert), det var en del intressanta samtalsämne och det var extra roligt att höra Barbaras presentationstal eftersom vi skulle träffa henne senare på lunchen. Läs mer…
Efter ett dygns gemytligt tågresande har jag och mina vänner i Wake-Up Squad (Wake-Up Call) funnit oss tillrätta i arktiska Jokkmokk. Anledning till att vi skånebor har vågat oss såhär långt upp i landet är (som rubriken kanske avslöjade) Jokkmokk Winter Conference. Vi är här för att dela med oss av våra erfarenheter och tankar från Köpenhamn och givetvis utveckla våra visioner. Att kalla det en ungdomskonferens är en lätt överdrift, 30 plussarna har kanske drabbats av lite åldersnoja, men det sänker inte mina förhoppningar. Det kan inte bli annat än intressant med denna vida spridning av nationaliteter och kulturer som samtidigt delar samma passion och förhoppningar. Läs mer…
Ungdomsrörelsen gick starkare ur COP15 än jag tror att den någonsin varit. Den är världsomspännande, den är passionerad, den är orädd, den är otålig och den är taggad på förändring, nu!
Kolla på videon som våra kompisar i Australian Youth Climate Coalition, AYCC, gjorde efter “the failure and collapse” av klimattoppmötet och börja fokusera på framtiden och vad vi kan göra, istället för på vad som hänt och vad som inte gjordes!
A Message to World Leaders from Global Youth: “You’re not done yet. And neither are we.”
För övrigt har detta klipp (”Meeting to take action”) ur Life of Brian cirkulerat i samband med COP15 på ett flertal bloggar och facebooksidor -- en fantastisk beskrivning av möteseffektivitet och handlingsberedskap när Brian är på väg att korsfästas…
Först och främst två paranteser: en bra sammanfattning av COP15: s resultat finns på The Guardian i ett filmklipp, här, där bland andra CAN International ger sin syn på det hele.
En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.
Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Läs mer…
Juan Carlos representerade ungdomklimatsrörelsen på dess korta taltid i High-Level Segment, inför världens politiska ledare. (Talet skrevs av en grupp unga, bland andra Anna Keenan.)
A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.
Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare. Läs mer…
Internationella ungdomsklimatröresen i solidaritet med sårbara länder deklarerar att vi inte kommer att dö tysta. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår, under de kaosartade High Level-snack som jag skrev om i ett tidigare inlägg, sa Tuvalus representant en bra grej. (Tuvalu är en önation som kommer att dränkas under stigande havsnivåer.) Man liknade jorden vid en sjunkande Titanic, och sa att istället för att sätta i de livbåtar som finns så diskuterar besättningen om det finns bevis för att vi verkligen sjunker och i så fall vem som ska betala för räddningen…
Med tanke på att dagens förhandlingsbud leder mot en global uppvärmning på en sådär 4 grader, så förstår jag desperationen.
Nu får det civila samhället inte riktigt vara med i leken inne på förhandlingarna längre. Även det stora Bella Center är fatalt underdimensionerat för de tusentals som ackrediterats till detta historiska klimatmöte. Nu har statscheferna kommit med sina följen och av säkerhetsskäl begränsas nu kraftigt NGO: ers närvaro (allt ifrån forskare till miljöorganisationer och industrilobby). Från att ha varit obegränsat, skars antalet (ackrediterade) NGO-representanter ner till 7000 på tisdagen och
På Young and Future Generations Day för exakt en vecka sedan svämmade Bella Center över av orangeklädda unga som höll sidoevent och aktioner för att påminna om att det är vi som kommer att vara i livet år 2050, året för många klimatmål. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
onsdagen, på torsdagen släpps endast 1000 in och på fredag några ynka hundra. Detta på ett center som tar 15-18000 pers. Informationen om detta har kommit plötsligt och vi har inte haft en chans att planera för det. Många kritiserar både UNFCCC-sekretariatet och värdlandet/Bella Center för bristande planering. Trots att man förstår deras dilemma, borde detta kunnat förutses och åtgärdas bättre. Även journalister klagar på tillgängligheten. Anders Friström, journalist för Svenska Naturskyddsföreningens Sveriges Natur, säger i ett mejlutskick att
“NGO-ernas frånvaro har förändrat folklivet i korridorerna, färre aktivister och fler säkerhetsmän och regeringstjänstemän. Stämningen har förändrats till det sämre och den öppna atmosfär som brukar råda på COP-mötena är borta.”
Efter ett dygns gemytligt tågresande har jag och mina vänner i Wake-Up Squad (
Lyssna på “Flopenhagen According to Dr. Suess”:
