Att vi behöver utgå ifrån vad som faktiskt behövs istället för vad som är politiskt möjligt kanske inte verkar så radikalt, men i klimatsammanhang är det ofta det omvända som gäller. Allt för många länder (och människor) funderar över vilka åtgärder de är beredda att vidta, och struntar helt i om de är tillräckliga för att lösa problemen vi står inför.
Igår hölls en del av workshopen om ”Mitigation potentials” där världens länder ska enas om hur stora utsläppsminskningar som ska ske i de rika länder som idag ingår i gruppen ”Annex 1 länder” under Kyotoprotokollet. EU, Japan, Ryssland, Tuvalu (som representerade de 43 medlemmarna i AOSIS, Alliance of Small Island States), Canada och Nya Zeeland presenterade sin syn på vilka åtaganden som krävs, och som de själva är beredda att göra, för att minska de globala växthusgasutsläppen. Det blev snabbt tydligt att vi är långt ifrån en lösning. EU må vara ambitiösast av de rika aktörerna, men det innebär tyvärr inte att de har en tillräcklig ambitionsnivå – tvärt om. Japans förslag på utläppsminskningar var än sämre – inga tydliga siffror för åtaganden fram till 2020, eller inga tydliga siffror för något egentligen. Än märkligare var Rysslands presentation. Större delen av tiden gick åt till att visa komplicerade diagram över hur mycket längre medelavståndet mellan ryska städer är i jämförelse med städer i övriga Annex 1 länder – resonemanget skulle underbygga landets argument om att de har svårt att ta ett ökat ansvar för utsläppsminskningar men kändes föga övertygande.

Önationen Tuvalu öppnade sitt anförande med att tacka för att de får vara med under förhandlingarna i rollen som offerlamm (de har inga krav på sig om utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet). De vände också på frågan om vilken potential till utsläppsminskningar de olika länderna har – för visst måste vi istället utgå ifrån vad som är nödvändigt för att vi alla ska kunna leva på planeten snarare än ifrån vad som är politiskt genomförbart? I deras ögon är det självklart stötande att påstå att ett mål om 450ppm CO₂ är ambitiöst – de behöver en stabilisering på 300 ppm för att kunna överleva. Deras medlemsländer är alla extremt påverkade av klimatförändringar, även de som redan ägt rum, och riskerar att totalt utraderas från kartan om planetens medeltemperatur tillåts stiga ytterligare. Tyvärr verkar inte den delen av världen beredd att ta in de argument som Tuvalu lägger fram.

Om du tillhör de av oss som inte tycker att överlevnad är något allt för radikalt – hjälp till att påverka Sverige och andra länder genom att säga ifrån! Ett sätt är att gå in på http://www.timetolead.eu/ och skicka ett brev till våra makthavare. Ett annat sätt är att delta i någon av alla de demonstrationer som äger rum runt omkring i världen på lördag – http://www.cemus.uu.se/klimat/ . Har du något annat förslag på hur vi kan påverka? Hör gärna av dig och berätta för oss!

Nyheter cop14, poznan