Tar inte politikerna sitt ansvar, så måste vi ta ansvaret ifrån dem!
Vinden är kall, det är mörkt och jag står och halvsover vid busstationen, kanske är det onsdagskväll, men troligast tisdag. Det närmar sig två slipsklädda män, de tittar på tidtabellen och säger ”Det är ett tag tills bussen kommer, vi tar en taxi”. Jaha? Här står vi utan för COP14, ett möte som förhoppningsvis ska leda fram till att globalt klimatansvar tas på alvar. Jag anser ingen kommentar vara nödvändig.
Nästa dag går jag in i IETA:s byggnad, International Emission Tradig Association, Vad ser jag där. I Shells bås sitter en kostymnisse, bakom sig har han en plansch med en ledsen orangutang och en uppmaning att rädda regnskogen. Framför sig har en McDonald’s påse och i handen en Coca Cola. Återigen kommer mitt enorma What The Fuck?!
På torsdagskvällen blev vi inbjudna till ett möte med den Svenska delegationen. När jag lämnade mötet knöt jag näven i fickan och var så frustrerande arg, utöver alla rimliga gränser. Detta är människor utan ambitioner. De tror inte själva att kommer att lyckas i förhandlingarna. Människorna här har ingen vision, de har ingen vilja att förändra. De befinner sig i här i Poznan endast därför att det är deras jobb. Och det är inte det värsta. Det värsta är att det är dessa människorna, människor som uttryckligen säger, ja det finns kanske en chans att vi eventuellt skulle kunna komma fram till någonting, men inte här, dessa människor dom representerar MIG! Dom för min talan! Inte bara det, de för också vår talan. Dom är vår röst utåt! Jag frågar mig själv och er som läser detta, är det rätt att dessa människor, människor utan framtidstro, representerar vår åsikt i en fråga gällande VÅR framtid?
Låt oss lyfta näven ur fickan och ge dem en rak höger. Krossa ett näsben och myten om Sverige som en progressiv kraft i klimatförhandlingarna.
Håller helt med! Efter att ha varit och träffat delegaterna kändes det tungt.. De måste förstå att vi inte accepterar deras icke-befintliga sätt att lösa klimatproblemen, utan att vi kräver att allvar brukas. Och klimatproblem: det är också ett samhällsproblem utan dess like. Människor vars öoar översvämmar eller vars odlingar torkar ut kan av förklarliga skäl inte bo kvar. Här i Sverige kan vi leva med klimatförändringarna och är därför ett bra land att komma till när katastrofen nått en. Men där hoppar vi ju över ännu ett ansvar genom vår vidriga migrationspolitik.
Vilka är vi egentligen?