Idag så har vi fått möjligheten att träffa den Svenska delegationen. Med stora förväntningar ställer vi oss i hissen som kommer att ta oss upp till det rum som den svenska delegationen förfogar över. Med oss i hissen finns ett antal ungdomar från Sverige som också är oroade över vad som händer med människor och de kommande generationer som kommer att leva på denna jord under de kommande årtusenden. I hissen befinner sig också personer från tre olika organisationer som också inser vikten av de förhandlingar som sker här. Förhandlingar som ofta är väldigt svårtillgängliga för den stora allmänheten. Vi leds in ett ganska stort rum som känns rymligt och rätt bekvämt. Kanske har hårda förhandlingar förts just här.

Till vår stora besvikelse är ingen av de främst ansvariga personerna där, förmodligen har de ett fullspäckat schema med möten som sker om vartannat. Jag förstår att de mest ansvariga även har mest att göra, att det är många som drar och sliter i dem och att de måste vara på möten för att kunna förhandla. Samtidigt tycker jag att det är otroligt viktigt att allmänhetens ansikte, vi, får möta förhandlarna. Det handlar helt enkelt om demokrati och transparens. I mina ögon så når inte det som händer här i Bonn fram till den stora allmänheten och detta är ett verkligt problem. Detta är frågor som inte bara rör Sverige utan även 6 miljarder andra människor. Det är inte bara alla jordens människor som påverkas utan till syvende och sist även alla de hundratals miljoner arter på vår blå planet.

Uppenbart är att detta är en viktig fråga, och nu när Sverige kommer att ta över ordförandeskapet, så känns det naturligt att Sverige sätter upp frågor på agendan som tycker vi är viktiga. När denna fråga kommer upp under vårt möte med delegationen, så blir det uppenbart att det ledarskap som Sverige kommer att föra är ett mellanmjölkens varma goa ledarskap. Inkluderande för allt och alla, det kan tyckas fint, alla är välkomna. Men när så många parter kommer att bli påverkade av vad som händer behövs ett aktivt ledarskap för att skydda de grupper som har de sämsta förutsättningarna. Och sanningen är att ingen annan kommer att fylla den rollen. Danmark har redan sagt att de kommer att inta en neutral ställning i höstens förhandlingar, på grund av sin ställning som värdland för det stora klimatmötet i december. Så om inte Sverige är en tydlig röst i förhandlingarna, kommer det inte finnas någon annan som är det. I så fall får bakåtsträvande länder som Italien och Polen ett allt större utrymme i diskussionerna och möjligheterna att nå en stark överenskommelse minskar.

Om det är så att ordförandelandet alltid måste ha en neutral och passiv hållning så är det uppenbarligen ett budskap som Sarkozy helt har missat. Det franska ordförandeskapet förra hösten var allt annat än passivt och verkade inte alls handla om att bara administrera och försöka nå konsensus. Frankrike var mycket tongivande i olika frågor som låg landet nära om hjärtat och var en tydlig röst såväl inom samarbetet som i EU:s externa relationer. Så varför känner Sverige detta behov av att ständigt vara neutralt och objektivt? Det kalla kriget är över och vi går mot varmare tider, Reinfeldt! Dags att anpassa ledarstilen och visa lite mer vilja och temperament!

Artiklar, Global Youth bonn2, EU-ordförande, kalla kriget, ledarskap, neutralitet