Ungdomsrörelsen gick starkare ur COP15 än jag tror att den någonsin varit. Den är världsomspännande, den är passionerad, den är orädd, den är otålig och den är taggad på förändring, nu!
Kolla på videon som våra kompisar i Australian Youth Climate Coalition, AYCC, gjorde efter “the failure and collapse” av klimattoppmötet och börja fokusera på framtiden och vad vi kan göra, istället för på vad som hänt och vad som inte gjordes!
A Message to World Leaders from Global Youth: “You’re not done yet. And neither are we.”
För övrigt har detta klipp (”Meeting to take action”) ur Life of Brian cirkulerat i samband med COP15 på ett flertal bloggar och facebooksidor -- en fantastisk beskrivning av möteseffektivitet och handlingsberedskap när Brian är på väg att korsfästas…
Först och främst två paranteser: en bra sammanfattning av COP15: s resultat finns på The Guardian i ett filmklipp, här, där bland andra CAN International ger sin syn på det hele.
En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.
Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Read more…
Juan Carlos representerade ungdomklimatsrörelsen på dess korta taltid i High-Level Segment, inför världens politiska ledare. (Talet skrevs av en grupp unga, bland andra Anna Keenan.)
A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.
Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare. Read more…
Internationella ungdomsklimatröresen i solidaritet med sårbara länder deklarerar att vi inte kommer att dö tysta. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår, under de kaosartade High Level-snack som jag skrev om i ett tidigare inlägg, sa Tuvalus representant en bra grej. (Tuvalu är en önation som kommer att dränkas under stigande havsnivåer.) Man liknade jorden vid en sjunkande Titanic, och sa att istället för att sätta i de livbåtar som finns så diskuterar besättningen om det finns bevis för att vi verkligen sjunker och i så fall vem som ska betala för räddningen…
Med tanke på att dagens förhandlingsbud leder mot en global uppvärmning på en sådär 4 grader, så förstår jag desperationen.
Nu får det civila samhället inte riktigt vara med i leken inne på förhandlingarna längre. Även det stora Bella Center är fatalt underdimensionerat för de tusentals som ackrediterats till detta historiska klimatmöte. Nu har statscheferna kommit med sina följen och av säkerhetsskäl begränsas nu kraftigt NGO: ers närvaro (allt ifrån forskare till miljöorganisationer och industrilobby). Från att ha varit obegränsat, skars antalet (ackrediterade) NGO-representanter ner till 7000 på tisdagen och
På Young and Future Generations Day för exakt en vecka sedan svämmade Bella Center över av orangeklädda unga som höll sidoevent och aktioner för att påminna om att det är vi som kommer att vara i livet år 2050, året för många klimatmål. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
onsdagen, på torsdagen släpps endast 1000 in och på fredag några ynka hundra. Detta på ett center som tar 15-18000 pers. Informationen om detta har kommit plötsligt och vi har inte haft en chans att planera för det. Många kritiserar både UNFCCC-sekretariatet och värdlandet/Bella Center för bristande planering. Trots att man förstår deras dilemma, borde detta kunnat förutses och åtgärdas bättre. Även journalister klagar på tillgängligheten. Anders Friström, journalist för Svenska Naturskyddsföreningens Sveriges Natur, säger i ett mejlutskick att
“NGO-ernas frånvaro har förändrat folklivet i korridorerna, färre aktivister och fler säkerhetsmän och regeringstjänstemän. Stämningen har förändrats till det sämre och den öppna atmosfär som brukar råda på COP-mötena är borta.”
Huang Ming är namnet på en framgångssaga. Huang Ming är en 51årig man från Kina som gick från oljebranschen till att starta ett solenergiföretag som nu har blivit Kinas största. Han kallas i Kina för Solguden och i torsdags fick jag och några av mina vänner i Wake-up Squad chansen att träffa honom. GlobalFocus anordnade en mingelkväll, med tal av inspirerande hjältar.
We want to move the focus from the heads to the hearts.
Sara Svensson och Anna Keenan deltar i Climate Justice Fast som är en fredfull och reflekterande aktion för ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn. Båda har varken ätit eller druckit annat än vatten sedan fastan började på sista dagen av FN:s klimatmöte i Barcelona den 6 november. Sedan dess har det gått mer än 40 dagar, men, som Sara och Anna betonar, båda är friska och genomgår regelbunden läkarundersökning. Manuela från CoolaNer.nu har träffat dem på en presskonferens med den internationella ungdomsklimatrörelsen.
Lyssna på “Flopenhagen According to Dr. Suess”:
