Därför är jag AKTIVIST PÅ COP15
Världens ögon är vända mot Köpenhamn. Förhoppningsfulla, uttråkade, arga eller uppgivna. Jag på Bella Center, tillsammans med några tusen förhandlare, tusentals journalister och fotografer, ännu fler observerare från intresseorganisationer, och från och med nu även politiker. Om du undrar 1) vad som egentligen ska bestämmas i Köpenhamn, 2) varför jag är där, 3) vad aktivister inne på mötet gör, eller 4) vilka förhoppningar vi har – då är det här (något längre) blogginlägget något för dig…
Först och främst – för att förstå vad som händer på COP15 är det bra att veta det här: COP15 betyder Conference of the Parties nummer 15 under UNFCCC, alltså FN: s klimatkonvention. Den konventionen är från ett möte i Rio 1992 och är ett generellt formulerat ramverk som 194 länder antagit. 1997 var det möte i Kyoto och mål för minskade utsläpp från i-länder formulerades, för en första åtagandeperiod 2008-2012. 190 länder har skrivit på Kyotoavtalet, dock inte USA. I Bali 2007 antogs Bali Road Map, vilket bland annat innebär en tvåårsperiod av parallella förhandlingsspår med deadline nu i Köpenhamn 2009. Ett av spåren är AWG-LCA som handlar om långsiktigt arbete under konventionen – utsläppsminskningar, anpassning till ett förändrat klimat, finansiering, samt tekniköverföring mellan länder. Det andra spåret är AWG-KP som sedan 2005 arbetar med att utforma den andra åtagandeperioden under Kyotoprotokollet, alltså om rika länders vidare utsläppsminskningar. Nu i Köpenhamn har olika länder olika åsikter om vad de båda spårens arbete ska föra fram till – det sliter sig mellan parterna både vad gäller åsikter om form och om innehåll. Den kanske allra största låsningen beror på USA: s låga åtaganden. Men det finns också många andra svårlösta knutar.
Medlemmar i Hållbart Universitet posar för ett blivande vykort som vi sedan skickade till Sveriges regering + Kungen (=350st) med individuella hälsningar på Global Day of Climate Action.
Så varför är jag där? En 22-årig svensk tjej? Och hur har jag ens fått tillträde till detta möte med världens ledare? Jo, så här funkar det: organisationer med ett direkt intresse i förhandlingarna kan ansöka hos UNFCCC-sekretariatet om att få observer status, och kan då ackreditera medlemmar som får tillträde till förhandlingarna. FN vill öppna för insyn så mycket som möjligt. Jag har varit aktiv med klimatarbete lokalt i min hemstad Lund, i studentmiljöföreningen Hållbart Universitet, och vi har bland annat gjort kampanjer med 350.org. Så jag sökte ackreditering genom 350 och fick det på grund av mitt engagemang i klimatkampanjer. Jag fick detta redan i somras och var med på förhandlingarna i Bonn i juni, och nu igen på det större mötet i Köpenhamn.
Jag, precis som många andra unga från jordens alla hörn, känner att världens ledare inte sköter sitt jobb – deras politik följer inte alls vetenskapliga råd, och därför håller enorma problem på att skapas som sedan kommer att dumpas över på vår generation. De som fattar besluten idag är inte de som kommer att drabbas mest, därför är det också en demokratifråga. Klimatförändringarna påverkar allt – ökenspridning, vattenbrist och på andra håll översvämningar, matförsörjning, havsvattennivåer (bland annat Maldiverna kommer att dränkas – föreställ dig känslan av att till exempel Skåne, Dalarna eller England skulle försvinna från kartan om några decennier!), upp till en tredjedel av världens arter hotas av utrotning, och så vidare. Helt enkelt så håller människor på att kraftigt försämra möjligheterna för sig själva och alla andra arter att leva och utvecklas. Att politiska ledare låter detta hända tycker jag är helt oacceptabelt. Och förutom att jag som ung svensk ser problem dumpas på min framtid, så drabbas redan nu de allra fattigaste, som inte har någon som helst skuld för utsläppen, mycket hårt. Anledningen till att ledarna inte gör något varierar, men ofta är kortsiktiga ekonomiska intressen och en vilja att behålla konkurrenskraft i förhållande till andra en viktig orsak. I länder som USA är det också brist på opinion, alltså folkligt stöd för handling. Olika länder har också olika idéer om utefter vilka principer ”bördefördelningen” ska ske. Men enligt forskarna så blir det bara allt dyrare och allt större förluster ju längre vi väntar med kraftfull handling. Jag och andra unga är där för att trycka på och visa att det finns många som bryr sig.
För de som räknar sig som unga i klimatrörelsen finns nätverket International Youth Climate Movement. Det har en organisk struktur där alla kan vara delaktiga och mejllistor med tips och information – nu under COP kommer nästan 200 mejl om dagen! Inom detta nätverk kan man – oavsett vilken organisation man är ackrediterad av – gå med i olika grupper. Det finns policygrupper, aktionsgrupper, media av och för unga, och så vidare. Vi sysslar med lobbying bland annat i form av dialog med våra respektive regeringar. Vi anordnar aktioner för att kritisera eller uppmuntra
H.E Ambassador Dessima Williams, chair of Aosis speaks to the media while youth and civil soceity supports them in the background.
något som pågår i förhandlingarna för stunden och påminna om makthavarnas moraliska ansvar gentemot oss unga. Vi har egna fotografer och bloggar, som här på CoolaNer, för att inte vara beroende av kommersiell media som gatekeeper för informationsspridning. Vi knyter kontakter och lär känna varandra, lär av varandra, för att bygga den största globala folkrörelse som världen skådat! Det gör vi inte bara på Bella Center, utan överallt där vi kan. Vi samarbetar även med andra NGO: er som inte är del av ungdomsrörelsen, till exempel professionella lobbyister från Greenpeace, WWF och så vidare. CAN, Climate Action Network, är en sammanslutning av sådana organisationer som jobbar otroligt bra på förhandlingarna och är väldigt kunniga. Oleg brukar säga att pessimism är en lyx för goda tider. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans på ett positivt sätt.
Vad vill vi uppnå? Vad förväntar vi oss? Jag är inte säker på om jag kan ge dessa två frågor samma svar. Jag vet inte heller vilka ”vi” jag kan uttala mig för. Men jag tror att de flesta i klimatrörelsen är eniga om detta: Vi vill hålla den globala uppvärmningen gott och väl under två grader (hellre en och en halv, enligt nyare forskning), vilket kräver enorma insatser. Det är en väldigt kraftig och snabb omställning som behöver ske i den ”utvecklade” världen för att nå dit, och dessutom behöver de länder som håller på att industrialiseras hjälp att inte bygga in sig i samma ohållbara system som vi gjort, men ändå utvecklas ekonomiskt. Detta måste ske på ett så rättvist sätt som möjligt, med hänsyn till olika länders olika kapacitet och olika typer av ansvar, och det måste vara juridiskt bindande. Detta vågar inte jag förvänta mig att COP15-förhandlingarna ska klara av. Men utan rättvisa kommer fattiga länder inte att acceptera ett avtal, så är det bara. Det är ett stort och förödande glapp mellan vad som är politiskt möjligt och vad som är nödvändigt just nu, vilket är helt bisarrt egentligen. Vad jag hoppas är att denna insikt ska sprida sig i samhället, så att fler initiativ tas på andra nivåer – lokalt, regionalt och inom företag. I vissa länder behövs också omfattande kunskapsspridning.
"We will not die quietly". ©Robert vanWaarden)
Att vara på förhandlingarna är en möjlighet att lära sig hur internationell politik fungerar, att träffa högt uppsatta människor (som faktiskt också är alldeles vanliga människor), att se all dramatik med egna ögon och att försöka påverka. Men känslan i magen av ”wow – jag är här med Ban Ki-Moon, Obama och de feta fiskarna!” lägger sig snabbt. Kvar finns snarare känslan av ”Herre Gud! Är det de här människorna som har världen i sina händer?” Och sedan: ”det är inte här världen kommer att räddas från katastrofala klimatförändringar”. Det räcker med en dag för att inse det. Global politik är svår, särskilt när den behöver vara radikal. Det funkar inte så bra. Hoppet står till lokala initiativ, en gräsrotsrörelse för samhällsomställning i varje land som driver på underifrån. Att inse det är ganska obekvämt – det blir ju jobbigare på det viset! Men sen ser jag mig omkring på de tusentals vänner från hela världen som engagerar sig i mötet, och tänker: det händer redan. Det har aldrig varit så många från det civila samhället på FN-förhandlingar förut. Och det är ingen uppoffring att engagera sig i rörelsen, det är otroligt kul och givande. Maktförblindade kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar i Bangladesh eller Afrika, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det! Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och, som Oleg också brukar säga, med våra ofödda barn vid våra sidor.
