Ljusvaka för överlevnad, och slutet som blir en början
A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.
Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare.
We can no longer defend the rights of future generations inside the Bella Center, but we will continue to affirm our solidaity with climate change victims and do what we can to stop it. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Så känner jag denna kväll. Jag har precis hört om konferensens “slutresultat”, vilket verkar vagare och mer pinsamt än ens pessimisterna förutsett. Men jag bryr mig inte så mycket. Ingen deal eller en dålig deal spelar ingen roll. Miljarders kronor bara på konferensträffar, år av snack utan resultat, ledare som sviker sina, andras och framtidens folk -- visst kan man vara ledsen. Men när man torkat ögonen, kan man se runt omkring sig på den värld som börjar fyllas -- i eskalerande takt -- av människor som bryr sig lite för mycket. Som har kunskap och passion, och inte är beredda att ge upp. Som är inställda på att ägna sina liv åt att garantera sina efterföljare på detta klot ett stabilt klimat, en mångfald av arter i finurliga ekosystem och möjlighet för mänskliga samhällen att frodas och utvecklas. Jag stödjer dem! Och det finns något jag kan göra -- jag kan hjälpa dem att skapa den starkaste globala gräsrotsrörelse som världen skådat. Vi kan alla hjälpas åt att ställa om samhället lokalt, tjata på politiker nationellt, träffas och inspireras internationellt. Det finns många sätt, och stora möjligheter att ha trevligt samtidigt. Bara vi fortsätter att bry oss…
