Först och främst två paranteser: en bra sammanfattning av COP15: s resultat finns på The Guardian i ett filmklipp, här, där bland andra CAN International ger sin syn på det hele.
En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.
Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Read more…
A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.
Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare. Read more…
Igår hade jag den stora glädjen att irra runt på Köpenhamns gator, dels för att jag kände mig konfunderad över alla snabba händelser på Bella Center, dels för att jag letade efter ett ställe med internet, och dels för att behövde en ny akku till min digitalkamera. Jag beslöt att göra akkun till task one på min lista och insåg snabbt att jag skulle behöva konsultera lokalbefolkningen för att hitta till en fotobutik. Den väntande tanten som plötsligt dök upp framför mina ögon utvecklade sig genast till mitt stora hopp. Kunde hon känna till en fotoaffär?
Just nu pågår ett möte med EU: s miljö- och energiministrar i Åre. Tyvärr hade varken jag eller Jonathan möjlighet att vara på plats och följa vad som händer, men jag tänkte ändå försöka ge en liten rapport om vad ministrarna pratar om uppe i den jämtländska fjällvärlden!
Utsikt från Åreskutan
Att både miljö och energiministrar möts samtidigt är lite ovanligt i EU-sammanhang, men anledningen till detta är enligt Carlgren det svenska ordförandeskapet vill försöka ta ett helhetsgrepp i klimat och energifrågorna. Huvudtemat för ministermötet i Åre är hur en eko-effektiv ekonomi ska etableras i Europa, för att möta både klimatkrisen och den finansiella krisen. Till grund för diskussionerna ligger en rapport som nyligen gavs ut av Stockholm Environment Institute.
I väntan på en rationell infrastrukturpolitik kunde jag idag samåka från Berlin till Frankfurt för €25 istället för ett tåg för €111. Hade gjort gott med lite fantasi i budgetarna så vi kan börja resa normalt. Snacka om low hanging fruit…
Nu är det dags för kampanj igen, men den här gången har jag/vi mycket specifika åsikter på vad som behöver göras!
Det är nämligen så att Norge har lagt fram ett finansieringsförslag som innebär att FN håller inne med ett visst antal procent utsläppsrätter i stället för att dela ut dem. Dessa auktioneras sedan ut bland utvecklade länder och skulle därigenom kunna generera en ordentlig budgetgrund för anpassningsåtgärder i syd. Detta beror förstås på hur många procent det gäller, men potentialen är stor! Read more…
Kanske, eller njaa, inte direkt. Men varför har jag ibland svårt för att föra fram min åsikt rakt och tydligt? Som sist hos frissan.
Hon och jag pratade om det vanliga – om plugg, om ridning, om semester – och hon som är så snäll säger då att hon kommer att flyga till Argentina tillsammans med några tjejkompisar. “Åh, vad härligt”, svarar man. Henne som är så snäll vill man inte skrämma med tråkiga historier om klimatförändringar. Men ett ögonblick senare undrar man tyst “Vem är man? och Var är jag?”. Read more…
