En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.

Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Jag önskar att alla mina blogginlägg var av den positiva rörelsebyggartypen, men i ärlighetens namn är jag ibland bara så jävla förbannad, rädd, ledsen och uppgiven. Oftast finns det mycket inspiration och glädje att fokusera på, men inte igår eftermiddag. Då fylldes jag av ren och skär frustrerad vansinnighet. Efter att hittills ha tagit det politiska nederlaget i Köpenhamn fantastiskt bra, börjar nu helt enkelt besvikelsen sippra fram. Det kom plötsligt. Tidigare bidrog närvaron av den starka samhörigheten med tusentals andra i rörelsen i Köpenhamn till optimism och jag brydde mig inte så mycket om förhandlingarnas reslutat. Man var så översköljd av inspiration och värme hela tiden. Nu har den inputen tagit jullov och kvar finns en politisk katastrof och tragedi för jordens invånare. Jag har nog aldrig känt mig så radikal som igår, när jag funderade på vilka sätt att försöka hejda klimatrubbningen som kvarstår. Blev nästan lite rädd för mig själv. Jag som ständigt velat påminna (inte minst här på bloggen) alla om den fantastiska glädjen och kämparglöden i klimatrörelsen. Men jag får nog ta ledigt från den rollen en stund och låta klimatkrigarilskan rusa färdigt. Igår kändes det som att jag ville ruska om varenda julhandlare på ica och skrika att nu får de för fasen ta ansvar och engagera sig innan det är för sent.

Members of the TckTckTck coalition of more then 15 million people today called climate shame on heads of state in Copenhagen. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Men man orkar inte vara rosenrasande särskilt länge. Någonstans vet jag ju att rörelsen är stor och inspirerad även utan att just jag är det. Men frågan är kanske var min, och andras, inspiration kommer ifrån. Ilska? Kärlek? Rädsla? Sorg? Medlidande? Torr logik? Frågan jag till slut ställde mig själv igår kväll var – jag är arg och det är helt okej, men är det konstruktivt eller inte? Används min ilska just nu till att driva positiv handling med positiva konsekvenser? Eller gör den mig utmattad, taskig mot personer i min närhet och avskräcker andra från klimatengagemang? Så fort jag hade kommit fram till att ilskan, just igår kväll, inte kunde användas för att konstruktivt göra någon nytta för andra människor eller mot klimatförändringen, började den avta. Jag hade hållit fast vid den i tron att den gjorde mig starkare i kampen. Men igår kväll i ett jultyst Kristianstad fanns ingen sådan typ av kamp att kriga i, så att vara arg var bara utmattande. Och så avtog den av sig själv, fast med några “uppbubblingar” under resten av kvällen.

Det blir känslosamt att engagera sig i klimatet för de flesta, och det ska inte sopas under mattan bara för att vi annars är en positiv rörelse. Så fort vi börjar prata med varandra om det så tappar känslorna sitt hårda styrande grepp, därför får de aldrig bli tabu. Om människor blir avskräckta för att jag blir känslosam, säger jag bara Välkommen till livet, det kommer på köpet. Det är inte farligt så länge man inte förtränger det eller glömmer att tänka efter före. Däremot vet jag en sak som är farligt för vår stackars misshandlade värld – nämligen om vi inte bryr oss, inte känner, inte låter oss inspireras av vad det nu är vi inspireras av, och försöker hjälpa, skydda och förbättra.

Så tack, Kära Julilska, för att Du kastade Dig över mig och påminde mig om hur svårt det kan vara ibland att bry sig. Det påminde mig om varför jag gör vad jag gör, och hur jag gör det. Därav fick jag lite mer tålamod med mig, och Dig. Ha en God Jul, vi ses säkerligen igen…

A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.

Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare.

We can no longer defend the rights of future generations inside the Bella Center, but we will continue to affirm our solidaity with climate change victims and do what we can to stop it. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Så känner jag denna kväll. Jag har precis hört om konferensens “slutresultat”, vilket verkar vagare och mer pinsamt än ens pessimisterna förutsett. Men jag bryr mig inte så mycket. Ingen deal eller en dålig deal spelar ingen roll. Miljarders kronor bara på konferensträffar, år av snack utan resultat, ledare som sviker sina, andras och framtidens folk -- visst kan man vara ledsen. Men när man torkat ögonen, kan man se runt omkring sig på den värld som börjar fyllas -- i eskalerande takt -- av människor som bryr sig lite för mycket. Som har kunskap och passion, och inte är beredda att ge upp. Som är inställda på att ägna sina liv åt att garantera sina efterföljare på detta klot ett stabilt klimat, en mångfald av arter i finurliga ekosystem och möjlighet för mänskliga samhällen att frodas och utvecklas. Jag stödjer dem! Och det finns något jag kan göra -- jag kan hjälpa dem att skapa den starkaste globala gräsrotsrörelse som världen skådat. Vi kan alla hjälpas åt att ställa om samhället lokalt, tjata på politiker nationellt, träffas och inspireras internationellt. Det finns många sätt, och stora möjligheter att ha trevligt samtidigt. Bara vi fortsätter att bry oss…

Ja, hon funderade och visade sig mycket vänlig och tillmötesgående. Men när polissirenerna började tjuta – helikopterljudet över Köpenhamn lägger man knappt längre märke till så ihärdigt som polisen övervakar området – hände någonting oväntad. Den trevliga tanten brast nästan ut i gråt. Jag tror att hon blev skrämd när polismotorcyklisterna passerade oss med gula relexvästar och allvarlig min. I mitt försök att trösta henne sa hon

Att hon kände att klimatfrågan var så viktig att hon tyckte att det var hemskt att se att mötet fick en negativ prägel. Att hon önskade sig att alla stod förenade istället för att skapa konflikter.

Det berörde mig att se henne önska sig en bra process och ett bra avtal. En person som jag aldrig hade mött tidigare, en person som jag inte ens hade frågat om sina tankar kring klimattoppmötet. Om jag hade haft ett batteri i min kamera hade ni kunnat se ett foto på henne i detta blogginlägg. Nu får vi istället utläsa bilden av henne i hennes ord och dessa ord gjorde mig mycket glada och tacksamma.

Läs krönikan här!

Just nu pågår ett möte med EU: s miljö- och energiministrar i Åre. Tyvärr hade varken jag eller Jonathan möjlighet att vara på plats och följa vad som händer, men jag tänkte ändå försöka ge en liten rapport om vad ministrarna pratar om uppe i den jämtländska fjällvärlden!

Utsikt från Åreskutan

Att både miljö och energiministrar möts samtidigt är lite ovanligt i EU-sammanhang, men anledningen till detta är enligt Carlgren det svenska ordförandeskapet vill försöka ta ett helhetsgrepp i klimat och energifrågorna. Huvudtemat för ministermötet i Åre är hur en eko-effektiv ekonomi ska etableras i Europa, för att möta både klimatkrisen och den finansiella krisen. Till grund för diskussionerna ligger en rapport som nyligen gavs ut av Stockholm Environment Institute.

Rapporten handlar just om behovet av att möta de kriser som världen för tillfället står inför, i form av utarmning av naturresurser, klimatrubbningar och en global ekonomisk kris med gemensamma åtgärder. Detta menar man är nödvändigt eftersom kriserna är nära sammanlänkade och inte kan lösas var och en för sig. Istället bör man satsa på åtgärder som bidrar till ökad energi effektivitet, t.ex. hållbar stadsplanering samt infrastrukturutveckling. Man bör också skapa incitament för ny teknologi och genomföra åtgärder för att sätta ett pris på koldioxidutsläpp. Rapporten pekar på hur omställningen till en eko-effektiv ekonomi inte bara kan bidra till att Europa behåller sin ledande ställning i klimatfrågan, utan även ger konkurrensfördelar internationellt sett.

Förutom att andas in den friska fjälluften och snacka om eko-effektiv ekonomi kommer såklart EU:s position i de internationella förhandlingarna också att diskuteras. Det låter dock inte som att man egentligen förväntar sig så mycket konkreta resultat på den fronten, mer än att kanske komma lite närmare varandra inom EU. Och samtidigt får Sverige och EU också kritik av en av författarna till rapporten från SEI, samt generalsekreteraren för EU:s miljöbyrå. De menar att EU: s internationella åtaganden inte är tillräckliga och kritiserar bland annat målet att minska utsläppen av växthusgaser med 50 % till 2050 för att det saknar vetenskaplig förankring och kommer att ge farliga konsekvenser.

Själv kan jag inte annat än hålla med. Ska en klimatsäker och rättvis överenskommelse nås i Köpenhamn senare i höst är det dags trycka på för mer ambitiösa förslag snart. Det är jättebra att man inom EU funderar över långsiktiga strategier och försöker att ha en helhetssyn på de problem vi nu står inför. Men det är också bråttom, och viktigt att de förslag man lägger fram räcker till för att lösa problemet.

Lyckas man inte med det lär det svenska kalfjället, den unika miljö där de ministrarna just nu befinner sig knappast finnas kvar särskilt länge till.

I väntan på en rationell infrastrukturpolitik kunde jag idag samåka från Berlin till Frankfurt för €25 istället för ett tåg för €111. Hade gjort gott med lite fantasi i budgetarna så vi kan börja resa normalt. Snacka om low hanging fruit…

I väntan på Godot kan ni kolla in http://www.samakning.se/ eller http://skjutsgruppen.nu/

Nu är det dags för kampanj igen, men den här gången har jag/vi mycket specifika åsikter på vad som behöver göras!

Det är nämligen så att Norge har lagt fram ett finansieringsförslag som innebär att FN håller inne med ett visst antal procent utsläppsrätter i stället för att dela ut dem. Dessa auktioneras sedan ut bland utvecklade länder och skulle därigenom kunna generera en ordentlig budgetgrund för anpassningsåtgärder i syd. Detta beror förstås på hur många procent det gäller, men potentialen är stor!

Vi vill att Anders Borg och de andra stödjer detta förslag under EU ECOFIN-mötet i Luxemburg imorgon (! Det är därför vi har så ont om tid..). Nu har Sverige chansen att visa framfötterna åtminstone på detta område!
I övrigt har EU-länderna fått rejält med kritik för sin passivitet och ovilja att samarbeta, komma med idéer och ta ledningen inom finansieringsdiskussionen. Jag tycker personligen att det är både tråkigt och opassande att vi, som faktiskt har pengarna, inte kan ta fram konstruktiva initiativ till att lösa problemet.
Det norska förslaget är dessutom förenligt med Polluter Pays Principle, en princip som styr stor del av Sveriges miljölagstiftning idag.
Det är också ett förslag som f.d. chefsförhandlare Bo Kjellén, som vi har träffat här, pratade varmt om.

Just nu har min telefon inget batteri kvar efter samtalen till sekreterare för finansdepartementet, politiskt sakkunniga och andra som kan tänkas ha kontakt med Anders Borg och hans gäng till imorgon… Så jag får maila så länge, och bara hoppas att de läser mailen och tar dem till sig till imorgon!

PS: Mer om förslaget kan man hitta på UNFCCC:s hemsida. D.S

Kanske, eller njaa, inte direkt. Men varför har jag ibland svårt för att föra fram min åsikt rakt och tydligt? Som sist hos frissan.

Hon och jag pratade om det vanliga – om plugg, om ridning, om semester – och hon som är så snäll säger då att hon kommer att flyga till Argentina tillsammans med några tjejkompisar. “Åh, vad härligt”, svarar man. Henne som är så snäll vill man inte skrämma med tråkiga historier om klimatförändringar. Men ett ögonblick senare undrar man tyst “Vem är man? och Var är jag?”.

På jakt efter vad jag egentligen hade velat säga kommer jag på att jag nog inte är så rädd för att ta en konflikt utan snarare för att såra andra människors känslor. Men vart leder det i slutändan om jag inte bjuder på mitt perspektiv? Jag fråntar mig själv möjligheten att ge uttryck för en åsikt som är värdefull i mina ögon och jag fråntar min samtalspartner tillfället att lyssna till en insikt som kanske hon hade tyckt var intressant.

Men det är inte för sent än. Hon klipper mig fortfarande och jag får chansen att berätta. Jag berättar om mitt engagemang i klimatfrågan. Hon lyssnar när jag berättar och hon är intresserad. Det här är min historia, precis som hon har sin om Argentina, och jag märker att jag inte behöver att vara påstridig eller att göra henne ledsen. Hon lyssnar ju ändå och hon kommer att tolka min berättelse.

När jag ser tillbaka på mitt sista frisörbesök tänker jag att det inte var någon strålande klimatföreläsning, men att vi hade ett litet samtal som kanske leder till något mer. Jag i alla fall vill fortsätta att berätta. Även om det känns svårt ibland förstår jag att det är ett sätt att låta människor delta.