Juan Carlos representerade ungdomklimatsrörelsen på dess korta taltid i High-Level Segment, inför världens politiska ledare. (Talet skrevs av en grupp unga, bland andra Anna Keenan.)

Connie Hedegaard, f.d. ordförande för COP15 (Photo: Claus Fisker/Scanpix)

Idag har jag följt förhandlingarna från sängen, riktigt gubbaförkyld, med blicken fastklistrad på datorskärmen och UNFCCC: s webcast. Det har varit otroligt dramatiskt och upprörande idag! För det första så var det idag dags för förhandlarna i AWG-KP och AWG-LCA att lägga fram sina respektive texter inför att High Level Segment börjar idag och världens politiska ledare själva tar över. KP har inte lyckats enas. LCA satt uppe hela natten till klockan sju på morgonen idag och fick ihop en text. För det andra avgick ordförande Connie Hedegaard och Danmarks statsminister Rasmussen fick hoppa in istället. Och för det tredje, så anklagas värdlandet Danmark för att ha lett en form av kupp  genom att ha förberett en alternativ text (”Danish text” – en gång till?!) för de vidare förhandlingarna i High Level Segment. Det var enorm upprördhet bland en majoritet av länderna på grund av detta. Brasilien, Kina, Indien, G77, mfl. var rasande, och frågade – med rätta! – detta: Kan du (ordföranden) garantera oss att texten till grund för de vidare förhandlingarna kommer att vara den text som världens länder tillsammans tagit fram i natt under LCA, under demokratiska och transparenta former, och inte en annan text som några få länder bakom stängda dörrar trollat fram? De fick inga klara svar på denna fråga, utan ordförande Rasmussen försökte borsta bort denna extremt befogade och viktiga fråga på ett närmast censoriöst sätt. Han pratade om vikten av att gå vidare, komma vidare, inte fastna i processfrågor, och att ingen alternativ text formellt sett har presenterats. De många upprörda länderna kontrade med att det inte är en processfråga utan en innehållsfråga, och dessutom en enormt viktig sådan, för utvecklingen med den parallella texten hotar allvarligt den demokratiska processen.

Sveriges miljöminister och nu en av EU: s talespersoner Andreas Carlgren posar med en 350-slips i samband med ett möte med NGO: er. Är han värdig den? (Photo & Copyright: David Wargert)

Nu i skrivande stund har High-Level Segment börjat, och länders/gruppers ledare har börjat hålla sina tal. Vi har hittills hört G77/Kina, Afrikanska gruppen, AOSIS (små östater), LDC (minst utvecklade länderna), EU (Andreas Carlgren), Senegal, Mali och just nu Hugo Chávez för Venezuela. Vad man kan säga om detta hittills, kortfattat, är att fattigare länder imponerar och EU får mig att skämmas. Att EU bara har mage att ha mål på 20% (möjligen sedan 30%) stället för MINST 40-50% till 2020, och dessutom kräva av världens mest fattiga och oskyldiga länder att ha juridiskt bindande åtaganden, är bara pinsamt.

OJ! JUST NU ÄR DET INBROTT! Det springer in folk i salen som skriker “Climate Justice Now!”, “Stop Exploatation of the Global South!”, etc. De lyckas ta sig upp på scenen och ropa ut sina meddelanden innan de fångas och förs ut. De får stora applåder även inne i plenumsalen! Jag är förvånad över att de lyckades ta sig in, jag visste att det idag skulle bli försök att ta sig in på Bella Center, men trodde inte att det skulle lyckas… Men de sa bra grejer i alla fall, om än på kort tid innan de nu antagligen arresteras.

Afrikanska delegater demonstrerade tidigare när den förra "danska texten" läckt ut. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Det sista jag vill säga om länderna som nu talar, är att den fundamentala orättvisan i världen blir så tydlig. Här står några av världens länder med störst sociala problem, svält och fattigdom, kriminalitet, och för vissa av dem brist på i princip allt en människa behöver för sin fysiska överlevnad. Många av dessa länder har fantastiska mål och åtaganden – även nationellt – för att förhindra klimatförändringar. Bolivia och Tuvalu, till exempel. Detta är länder som inte bara är långt ifrån oss i rikedom. De är också hårt drabbade av klimatförändringarna redan idag, utan att ha någon som helst skuld till dess existens. De står där, och ber oss rika, och sannerligen skyldiga, länder att göra mer för att följa de vetenskapliga råden för bromsande av klimatförändringarna -

JUST NU KÄNNS DET SOM ATT EU, USA, OCH ANDRA SPOTTAR DEM I ANSIKTET.

Våra rika länders ledare säger fina ord (Carlgren fick till och med applåder för sitt tal nyss) men vad gör de? Tar de sitt ansvar? Följer de vetenskapens råd på minimihandling? Tar de ytterligare ansvar för att möjliggöra ekonomisk utveckling i betydligt fattigare länder? Svaret på dessa frågor är ett rungande NEJ!!! Och det gör mig helt ursinnig! Vad du än gör, tro inte den propaganda som Sveriges regering sänder ut om att de är ledande och tar ansvar, för det är rena lögner, och det vet alla internationellt. Jag känner mig lurad som svensk, och full av förakt för de rika ländernas ledare som förstör miljarders människors framtid på vår (hittills) gröna vackra jord.

Jag hör plötsligt Hugo Chávez säga:

Det är massor med folk på gatorna i Köpenhamn. Många av dem unga. Jag tycker att vi ska lyssna på dem.

Tack för det.

Ska några män och kvinnor inne på FN mötet ges ansvaret att avgöra framtiden?

Skulle inte tro det!

Enligt Bill McKibben, grundare av organisationen 350, är den sammanlagda utlovade utsläppsminskningen hittills så låg att mängden koldioxid slutar på… tadaa, 770 ppm. Vi vet vad det innebär.

I morgon tågar delegater och NGO representanter ut i protest från Bella Center där FN mötet hålls, och möter upp People’s Assembly som tågat dit från Klimaforum. Klimaforum – det stora center där forskare, politiker och miljöorganisationer håller konferanser och seminarier som innehåller verkliga problemanalyser och lösningar!

Media borde rikta om objektivet.

Mediebevakningen borde vara enorm från Klimaforum!

Här talar Maldivernas president Mohamed Nasheed om hur han suttit i fängelse för den diktatur som numera har en folkvald president. President Nasheed anordnade i höstas ett möte för att uppmärksamma klimatet. Ett möte i dykardräkt under vatten! Hans regering förespråkar 350 ppm.

Ha! Snacka om fredsmäkling. Maldiverna är krigsförklarat av vår livsstil. Deras land blir havsbotten.

Jag hoppas, att det blir en fredlig och stark aktion imorgon, onsdag. Att vi tydligt visar att FN mötet är en katastrof men att vi inte är dömda .

Om våra förhandlare inte förstår att planeten är i fara, borde de i alla fall förstå att deras politiska karriär är i fara. Det finns nämligen forskningsunderlag, politisk vilja och en stor opinion som inte har ekonomiska intressen, utan sitt engagemang, som drivkraft.

Var med på People’s Assembly på onsdag kl. 12.00 unanför Bella Center!

Stämningen i rummet var mysig och välkomnande.Ungdomsrepresentanterna och ministrarna satt i en oval istället för bakom bord mitt emot varandra som vanligt. Man hade kunnat hoppas att de skulle släppa garden lite av detta. Kanske gjorde de det också men generellt kändes det som att de svarade som de visste att de borde och inte som de kände på de frågor de fick. Nu vet vi i alla fall att de känner sig alla mer som världsmedborgare än medborgare i sina länder, de tycker att ungdomsfrågorna är Nederländernas representant drog gärna hem poäng på att de stöttat de unga i klimatrörelsen med orangea tröjor (han fick inte så mycket för det festrom bara fyra stycken hade orangea tröjor på sig i rummet. Ungdomar kan inte köpas med prylar) medan Belgiens minister gärna skröt med hur många år hon varit med på COP. (Ända sedan de började: intressepil)

Finlands minister var den som gjorde mig mest orolig och arg. Han framhöll klart och tydligt att EU gjort sin del och att andra delar av världen, inte minst utvecklingsländerna, måste tillföra mer nu. Han tror dessutom mycket på att ny teknologi ska lösa problemen. Att notera är att han var den äldsta av ministrarna, slutsatser att dra från det lämnas åt läsaren att dra. Han skrämde mig ännu mer när han sa att mänskliga rättigheter är viktiga och är kopplade till klimatfrågan men är för komplicerat att blanda in i förhandlingarna så det är bättre att lämna det åt andra forum eftersom det finns så många andra forum som det behandlas i. Han noterade dock smatidigt att inte så mycket hänt kring mänskliga rättigheter sedan 1992.(!)

Carlgren kunde inte vara med på ministermötet men han lyckades klämma in ett möte mellan EU och NGOs lite senare. Han hade bara tid med en halvtimme och på den halvtimmen sa han….inte mycket men ändå tillräckligt. Han förklarade om och om igen att EU är öppna för det mesta så som att ha ett eller två avtal, att diskutera det förslag på fond som Mexico/Norge nyligen släppt m.m. EU vill verkligen få i hamn ett avtal. Min lilla tanke då är om målet för dem är ett avtal oberoende av innehållet.  Carlgren var mycket tydlig med att det var viktigt att få med USA och Kina på båten. Han verkade faktiskt bekymrad på riktigt när han sa att takten på förhandlingarna måste öka och att det i stort sett inte gick att förhandla med Kina juts nu. Min tanke är att det kanske hade förhandlingarna gått lättare om fler unga funnits med i delegationerna. På frågan varför Sverige inte har någon ungdomsdelegat svarade Carlgren att ”Det är viktigt att lyssna på de unga” (!). Jag undrar hur lätt det är om man inte låter dem komma in på Bella Center eller låter dem sitta i delegationen? Sista frågan ställdes på övertid av en kinesiska som tyvärr verkade ha missuppfattat att ställa en fråga inte är samma sak som att hålla ett försvarstal för sitt land. Jag tröttnade på att lyssna och satte mig bredvid Anders Turesson och pratade lite. Han verkade mycket trött på att förhandla men främst trött på förhandlarna. Jag bjöd honom på en pepparkaka, glada och snälla förhandlare är bättre förhandlare. Han blev glad, men ännu gladare blev han för 350 slipsen han också fick. Jag vet inte om Carlgren blev lika glad för sin slips, men jag hoppas att den och pepparkakorna han tog med till sig och Kinas delegater hjälpte dem i deras möte strax efter.

Jag träffade senare en kinesisk journalist som bekräftade fördomarna som EU delegaterna smittat mig med. Hon sa att gemeneman i Kina ansåg att Kina inte behöver ha några åtaganden utan att det ligger på de utvecklade länderna att minska sina utsläpp. Jag hoppas verkligen att delegaterna åt de där pepparkakorna som Carlgren tog med.

Det har stått en folkhop där nu i en och en halv timme, väntat på att få en bild av mr celebrity. Vi hann inte upp med kamerorna innan, riktigt synd för vi hade perfekt läge annars. Maja och Astrid är vid dörren nu, hoppas de kan fånga honom på en bild.

Det är mycket på gång här. Massvis av unga från 350 har just nu en aktion i korridoren mellan entréhallen och den stora samlingshallen. Där går ständigt en strid ström av människor så det är ett perfekt läge. De står i ett långt led och håller upp flaggor från alla FN:s nationer. Budskapet är:

We stand with small island nations
We stand with Africa

En riktigt snygg aktion. Jättemånga som gick förbi fotade och filmade, såg bl.a. Svt. Verkligen toppen att det får så mycket uppmärksamhet!  När jag träffar någon med lite mer tekniska skills ska jag försöka ladda upp en film från 350 aktionen. Jag är så imponerad av alla de fantastiska ungdomarna!

I eftermiddag ska vi åka till Klimaforum och försöka få en glimt av Maldivernas president, Mohamed Nasheed. Han ska hålla ett tal där och jag känner på mig att det kommer vara fantastiskt. Det gäller att vara där tidigt, för antagligen är han lika populär som Al Gore.

In the time of change

/johanna.

Längs med det 2-3km långa demotåget hade journalister och andra nyfikna med kameror klättrat upp i stolpar och på tak för att kunna dokumentera. Här hittar du SVT: s filmklipp (inte bara från demon utan också annat bra från hela Köpenhamnsmötet), och här hittar du dn: s bilder och artikel.

Tack alla som var där för en fantastisk dag av peace&love! Och ni som inte var där – låt er inspireras! Eller som man säger i 350-kampanjen: join the movement…

Först och främst – för att förstå vad som händer på COP15 är det bra att veta det här: COP15 betyder Conference of the Parties nummer 15 under UNFCCC, alltså FN: s klimatkonvention. Den konventionen är från ett möte i Rio 1992 och är ett generellt formulerat ramverk som 194 länder antagit.  1997 var det möte i Kyoto och mål för minskade utsläpp från i-länder formulerades, för en första åtagandeperiod 2008-2012. 190 länder har skrivit på Kyotoavtalet, dock inte USA.  I Bali 2007 antogs Bali Road Map, vilket bland annat innebär en tvåårsperiod av parallella förhandlingsspår med deadline nu i Köpenhamn 2009. Ett av spåren är AWG-LCA som handlar om långsiktigt arbete under konventionen – utsläppsminskningar, anpassning till ett förändrat klimat, finansiering, samt tekniköverföring mellan länder. Det andra spåret är AWG-KP som sedan 2005 arbetar med att utforma den andra åtagandeperioden under Kyotoprotokollet, alltså om rika länders vidare utsläppsminskningar. Nu i Köpenhamn har olika länder olika åsikter om vad de båda spårens arbete ska föra fram till – det sliter sig mellan parterna både vad gäller åsikter om form och om innehåll. Den kanske allra största låsningen beror på USA: s låga åtaganden. Men det finns också många andra svårlösta knutar.

Medlemmar i Hållbart Universitet posar för ett blivande vykort som vi sedan skickade till Sveriges regering + Kungen (=350st) med individuella hälsningar på Global Day of Climate Action.

Så varför är jag där? En 22-årig svensk tjej? Och hur har jag ens fått tillträde till detta möte med världens ledare? Jo, så här funkar det: organisationer med ett direkt intresse i förhandlingarna kan ansöka hos UNFCCC-sekretariatet om att få observer status, och kan då ackreditera medlemmar som får tillträde till förhandlingarna. FN vill öppna för insyn så mycket som möjligt. Jag har varit aktiv med klimatarbete lokalt i min hemstad Lund, i studentmiljöföreningen Hållbart Universitet, och vi har bland annat gjort kampanjer med 350.org. Så jag sökte ackreditering genom 350 och fick det på grund av mitt engagemang i klimatkampanjer. Jag fick detta redan i somras och var med på förhandlingarna i Bonn i juni, och nu igen på det större mötet i Köpenhamn.

Jag, precis som många andra unga från jordens alla hörn, känner att världens ledare inte sköter sitt jobb – deras politik följer inte alls vetenskapliga råd, och därför håller enorma problem på att skapas som sedan kommer att dumpas över på vår generation. De som fattar besluten idag är inte de som kommer att drabbas mest, därför är det också en demokratifråga. Klimatförändringarna påverkar allt – ökenspridning, vattenbrist och på andra håll översvämningar, matförsörjning, havsvattennivåer (bland annat Maldiverna kommer att dränkas – föreställ dig känslan av att till exempel Skåne, Dalarna eller England skulle försvinna från kartan om några decennier!), upp till en tredjedel av världens arter hotas av utrotning, och så vidare. Helt enkelt så håller människor på att kraftigt försämra möjligheterna för sig själva och alla andra arter att leva och utvecklas. Att politiska ledare låter detta hända tycker jag är helt oacceptabelt. Och förutom att jag som ung svensk ser problem dumpas på min framtid, så drabbas redan nu de allra fattigaste, som inte har någon som helst skuld för utsläppen, mycket hårt. Anledningen till att ledarna inte gör något varierar, men ofta är kortsiktiga ekonomiska intressen och en vilja att behålla konkurrenskraft i förhållande till andra en viktig orsak. I länder som USA är det också brist på opinion, alltså folkligt stöd för handling. Olika länder har också olika idéer om utefter vilka principer ”bördefördelningen” ska ske. Men enligt forskarna så blir det bara allt dyrare och allt större förluster ju längre vi väntar med kraftfull handling. Jag och andra unga är där för att trycka på och visa att det finns många som bryr sig.

För de som räknar sig som unga i klimatrörelsen finns nätverket International Youth Climate Movement. Det har en organisk struktur där alla kan vara delaktiga och mejllistor med tips och information – nu under COP kommer nästan 200 mejl om dagen! Inom detta nätverk kan man – oavsett vilken organisation man är ackrediterad av – gå med i olika grupper. Det finns policygrupper, aktionsgrupper, media av och för unga, och så vidare.  Vi sysslar med lobbying bland annat i form av dialog med våra respektive regeringar. Vi anordnar aktioner för att kritisera eller uppmuntra

H.E Ambassador Dessima Williams, chair of Aosis speaks to the media while youth and civil soceity supports them in the background.

något som pågår i förhandlingarna för stunden och påminna om makthavarnas moraliska ansvar gentemot oss unga. Vi har egna fotografer och bloggar, som här på CoolaNer, för att inte vara beroende av kommersiell media som gatekeeper för informationsspridning. Vi knyter kontakter och lär känna varandra, lär av varandra, för att bygga den största globala folkrörelse som världen skådat! Det gör vi inte bara på Bella Center, utan överallt där vi kan. Vi samarbetar även med andra NGO: er som inte är del av ungdomsrörelsen, till exempel professionella lobbyister från Greenpeace, WWF och så vidare. CAN, Climate Action Network, är en sammanslutning av sådana organisationer som jobbar otroligt bra på förhandlingarna och är väldigt kunniga. Oleg brukar säga att pessimism är en lyx för goda tider. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans på ett positivt sätt.

Vad vill vi uppnå? Vad förväntar vi oss? Jag är inte säker på om jag kan ge dessa två frågor samma svar. Jag vet inte heller vilka ”vi” jag kan uttala mig för. Men jag tror att de flesta i klimatrörelsen är eniga om detta: Vi vill hålla den globala uppvärmningen gott och väl under två grader (hellre en och en halv, enligt nyare forskning), vilket kräver enorma insatser. Det är en väldigt kraftig och snabb omställning som behöver ske i den ”utvecklade” världen för att nå dit, och dessutom behöver de länder som håller på att industrialiseras hjälp att inte bygga in sig i samma ohållbara system som vi gjort, men ändå utvecklas ekonomiskt. Detta måste ske på ett så rättvist sätt som möjligt, med hänsyn till olika länders olika kapacitet och olika typer av ansvar, och det måste vara juridiskt bindande. Detta vågar inte jag förvänta mig att COP15-förhandlingarna ska klara av. Men utan rättvisa kommer fattiga länder inte att acceptera ett avtal, så är det bara. Det är ett stort och förödande glapp mellan vad som är politiskt möjligt och vad som är nödvändigt just nu, vilket är helt bisarrt egentligen. Vad jag hoppas är att denna insikt ska sprida sig i samhället, så att fler initiativ tas på andra nivåer – lokalt, regionalt och inom företag. I vissa länder behövs också omfattande kunskapsspridning.

"We will not die quietly". ©Robert vanWaarden)

Att vara på förhandlingarna är en möjlighet att lära sig hur internationell politik fungerar, att träffa högt uppsatta människor (som faktiskt också är alldeles vanliga människor), att se all dramatik med egna ögon och att försöka påverka. Men känslan i magen av ”wow – jag är här med Ban Ki-Moon, Obama och de feta fiskarna!” lägger sig snabbt. Kvar finns snarare känslan av ”Herre Gud! Är det de här människorna som har världen i sina händer?” Och sedan: ”det är inte här världen kommer att räddas från katastrofala klimatförändringar”. Det räcker med en dag för att inse det. Global politik är svår, särskilt när den behöver vara radikal. Det funkar inte så bra. Hoppet står till lokala initiativ, en gräsrotsrörelse för samhällsomställning i varje land som driver på underifrån. Att inse det är ganska obekvämt – det blir ju jobbigare på det viset! Men sen ser jag mig omkring på de tusentals vänner från hela världen som engagerar sig i mötet, och tänker: det händer redan. Det har aldrig varit så många från det civila samhället på FN-förhandlingar förut. Och det är ingen uppoffring att engagera sig i rörelsen, det är otroligt kul och givande. Maktförblindade kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar i Bangladesh eller Afrika, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det! Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och, som Oleg också brukar säga, med våra ofödda barn vid våra sidor.

Efter att jag varit på den troligen tråkigaste receptionen någonsin. (Även om jag såg Pachauri i förbifarten ) Gick för mig själv för ett tag allt eftersom min mage kurrade. Receptionen som jag nyss varit på räckte inte riktigt för att fylla min mage. Medan jag går passerar jag förbi en 7-eleven. Kanske inte världens bästa ställe att hitta mat på, men det slår mig att jag kanske kan höra om något bra ställe att äta på.

Efter några minuter i kassan och ett inhandlat telefonkort får jag tipset att gå till Chilli-mili. Biträdet lovar uppmuntrande att det är ett bra ställe. ‘Tja, varför inte?’, tänker jag och promenerar vidare ett tag till. Restaurangen visar sig inte bara vara bra, utan till och med en Jackpott. Sallader, bönor, härlig vegetarisk mat. Tre spännanade beställda sallader senare sätter jag mig vid en av de stora fönsterrutorna. Alldeles bredvid mig märker jag att det också sitter några från konferensen.

Jag sitter lugnt och äter min måltid. Lite nyfiket lyssnar jag på vad de säger och uppfattar lite här och där. De kommer från den demokratiska republiken kongo skymtar jag på en av plastbrickorna delegaterna har med sig. ‘Spännande’ tänker jag, det är en av länderna med världens lungor; stora regnskogar som behöver bevaras.

Vid något tillfälle ställer sig en av personerna upp för att ta kort. ’Nu har jag min chans’ tänker jag. Jag erbjuder mig att ta kortet åt honom. Efter att jag tagit kortet sätter jag mig igen och fortsätter äta lite till. De märkte inte att också var en del av konferensen trots min bricka. Kanske ignorerar dem det. Jag tvekar om jag verkligen ska försöka prata med dem. ‘Vad hjälper det och förmodligen är de inte alls intresserade av mig’ är tankar som dök upp i huvudet när jag fortsätta och peta i mig maten för att sitta en stund till. Medan jag sitter där snappar jag upp fragment av samtalet som pågår.

Plötsligt hör jag siffran 350 dyka upp, nu kan jag inte hålla mig längre och frågar om jag faktiskt kan slå mig ner där ett tag. Se där. Visst gick det bra. Jag och en av förhandlarna för ett samtal kring skog och utveckling ( för att vara ärlig, lyssnade jag mest ). Delegaterna där känner sig orättvist behandlade när flera länder och även NGOer när det förs resonemang kring att avskogningen måste få ett ett totalt stopp. Hur ska de då kunna utvecklas, bör man inte försöka komma runt problemet istället för att bara ha ett totalt stopp. De upplever att de inte tas på allvar för att de är ett fattigt utvecklingsland, medan länder som brasilien som är en växande ekonomi och därtill har förstört stora delar av deras regnskog. De tas på allvar. Den jag pratar med undrar retoriskt om man ska behöva förstöra halva sin regnskog för att få utvecklas och tas på allvar som människa.

Rätten till utveckling och att alla ska behandlas som människor är vad som ligger i kärnan. Hållbar utveckling kan aldrig vara hållbar om inte dessa demokratiska rättigheter finns med.

Läs om en av de 25 organisatörerna!

Namn: Agathe Cavicchioli

Land: Frankrike

Ålder: 20

Organisation: Eco Singapore

Websida: www.eco-singapore.org

.

På måndagen 7 december börjar COP15, FN-klimattoppmötet i Köpenhamn. Men redan idag, lördagen 5 december, gick startskottet för International Youth Climate Movement som tar sig hit för att lobba för en ambitiös internationell klimatpolitik. Under hela helgen pågår Conference of Youth med mer än 250 deltagare från hela världen. Manuela från CoolaNer.nu har pratat med Agathe Cavicchioli från Frankrike som läser statsvetenskap och internationella relationer på University of Kent & Science Po Lille och är en av konferensens 25 organisatörer. Läs om Agathes intryck! Intervjun är översatt från engelska.

Hur blev du delaktig i att organisera Conference of Youth?

Jag jobbar för en organisation som heter Eco Singapore och kom i kontakt med International Youth Climate Movement i augusti 2009. Jag bestämde mig för att vara med och organisera Conference of Youth och valdes till ordförande.

Vad ger dig energin till ditt engagemang?

Det gör min passion för miljöfrågor, den otroliga känslan av att tillhöra en rörelse och att se så många entusiastiska människor.

Vad kände du imorse när du tog mikrofonen i en sal packad med deltagare?

We are going to kick some ass! Rörelsen är överväldigande! Jag skönjade så mycket potential bland deltagarna: personer som hungerstrejkar, som har jobbat hårt i månader. Där finns så mycket talang och styrka. Jag var mycket stolt.

Har du några tankar kring sättet på vilket människorna på ungdomskonferensen möts?

Alla är riktigt, riktigt glada, ingen klagar, bara glada människor. Jag har inte sett en enda som såg vilsen ut. Det är ett vackert pussel: varenda här är en bit och skapar någonting. Och för mig är det det som International Youth Climate Movement handlar om. Människor från olika bakgrunder möts och bygger något kraftfullt på sin ömsesidiga närhet. Alla i huset är vänner.

Vad kommer du att göra på COP15?

Jag kommer till COP15 som del av rörelsen. Jag tror på vår samlade styrka.

Har du ett motto som du vill dela med våra svenska läsare?

”Försök alltid att urskilja om någonting bara är enkelt eller rätt!” Även om det är tufft och tar tid att engagera sig, i slutet av dagen kommer du att känna dig uppfylld.

där alla vi arbetar hårt för att överlämna foto från evenemang från den 24/10 till alla länders officiella delegater till FN:s klimatförhandlingar. Det är den sista förhandlingssessionen innan COP15 i Köpenhamn i december och vi hoppas att ni kommer att stödja oss på hemmaplan i Sverige och organisera liknande överlämningar till era ledare och makthavare på alla nivåer: i era kommunfullmäktige, länsstyrelse, Regeringen och Riksdagen, ledare av politiska partier och rörelser, kyrkoherdar med flera!

Oleg Izyumenko överlämnar foto från 24/10 och rapporter om 350 ppm till en av de Sveriges delegater

Bara två timmar efter att den här foton togs lämnade jag en fotorapport till Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson.

May Boeve, 350.org, Yvo de Boer, chefssekreterare för FN:s klimatkonvention och Ben Margolis, kampanjledare för TckTckTck. TckTckTck gav en alarmklocka till Yvo de Boer och 350.org gav honom foton från Global Day of Climate Action.

Yvo de Boer, chefssekreteraren för FN:s klimatkonvention (UNFCCC), fick följande fråga idag i Barcelona vid en briefing för representanter från ickestatliga organisationer och andra observatörer:
”Om du var ung idag, vad skulle du då göra för att få regeringar att agera mot klimatförändringarna?”
I sitt svar betonade Yvo de Boer vikten av att unga människor världen över agerar i sina respektive länder och berättar för sina politiker att de tycker att klimatfrågan är extremt viktig. Han sa att om unga sätter extra mycket press på politikerna, bidrar det till att ge dessa ett starkt mandat på vägen mot COP15 i Köpenhamn.

Jag tycker att ett av de bästa och roligaste sätten för unga i Sverige att sätta lite press på sina politiker och myndigheter på alla nivåer är att organisera överlämnande av kort från sina aktioner den 24 oktober: http://www.350.org/photodelivery Gör det med dina vänner snart och berätta för oss hur det gick genom att kommentera det här inlägget!

Ursprungligen skriven på Adopt a negotiator

Att koordinera 5200 aktioner samtidigt. Hundratusentals, förmodligen miljontals, människor sluter upp kring ett enda gemensamt mål är minst sagt fascinerande. Vad hela 350 rörelsen gjort för att popularisera global uppvärmning är svårt att veta. Men det kommer säkerligen att ge ringar på under åtskilliga år, och man får nog lov att säga att det redan gett ringar på vattnet under den tid som gått. Om inte den globala mobilisering som funnits det här året skulle skett, hade det varit betydligt tuffare för alla de länder som hotas av ett drastiskt ändrat klimat.

Det känns inte heller helt otroligt att allt kampanjande som skett också skapat en öppenhet för förändring på det lokala planet. Där jag var, i Malmö och i Lund, var det kanske 300 – 400 människor som samlades för att bilda siffran 350 med sina kroppar. Toppen av ett isberg av alla som tycker att den här frågan är viktig i Sverige om gräver lite djupare i siffrorna. Det slog mig den dagen att alla som är med och deltar kommer att på ett eller annat sätt bli framtidens ledare. Det kändes hoppfullt. Om man tittar på det arbete som lagts ner i det här projektet inser man också att även i framtiden kommer vi alla vara tvungna att lägga ner åtskilliga timmar på att reda ut våra problem.

Det sista jag tror att vi kan lära oss av den här dagen är deltagande. Att det är viktigt att delta i samhället, att det i allra högsta grad går att påverka sin omvärld. Allting börjar med en ide om något annorlunda och resten handlar om d e l t a g a n d e.

Share/Save]]> http://coolaner.nu/2009/11/03/24-oktober-nagra-reflektioner/feed/ 1 http://coolaner.nu/2009/10/30/global-day-of-action-lyckades-mycket-bra/ http://coolaner.nu/2009/10/30/global-day-of-action-lyckades-mycket-bra/#comments Fri, 30 Oct 2009 17:23:59 +0000 Oleg Izyumenko http://coolaner.nu/?p=1064 Så här gick 350 klimataktionsdagen den 24 oktober i världen:

Och så här såg det ut i Malmö:

…och i Lund:

Hur gick det i din stad eller by? Berätta gärna i kommentar!

Fast jag längtar efter svenska 350 video också!.. Vem vill satsa lite tid och kreativitet på det?

Sprid rykten, kamrater, sprid 350 revolutionen! (och glöm inte att sprida lite löööve också, som min vän Johanna säger och gör )

Just nu, i slutet av augusti, är hundra dagar det enda som står emellan oss och det största, viktigaste politiska mötet i mänsklighetens historia -- större än Rio Earth Summit 1992 och utan tvekan viktigare än Jaltakonferensen 1945. Det kommer att bli en prövning av mänsklighetens beredskap att lämna kortsiktighet, egoism, nationalism och girighet bakom sig, för att för första gången gå samman med målet att tillsammans motverka vad som skulle kunna resultera i total katastrof för vår planet, och istället bygga en lyckligare och mer hållbar värld. Jag pratar förstås om United Nations Conference on Climate Change, även känt under namnet the Conference of Parties eller helt enkelt COP-15, som är det namn politiker, aktivister och forskare från hela världen oftast refererar till. Detta möte tar plats i Köpenhamn den 7-18 december.

Förhandlingarna är så viktiga just för att världens alla länder ska enas om en ny klimatförordning som möjliggör att tillsammans agera mot klimatförändringarna. Detta avtal för internationellt politiskt samarbete ska träda i kraft efter att första åtagandeperioden i Kyotoprotokollet har tagit slut, år 2012.

Förhandlingsprocessen har sina brister, minst sagt, och kan vara extremt frustrerande. Både i Poznań och i Bonn har jag bevittnat hur rika länder vägra ta till sig konkreta och nödvändiga handlingar, medan fattigare länder, som har svikits av de rikare så många gånger redan, vägrar att ta några initiativ förrän de rika länderna gör det. Det är en verklig återvändsgränd som är smärtsam att se. Flera av mina aktivistvänner grät öppet vid dessa möten, och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna själv. Det fick mig att vilja ta med mig hundratals ungdomar till förhandlingssalarna och skrika för allt vi är värda så att våra förhandlingsrepresentanter hör: ”Sluta äventyra vår framtid!” Genom det nystartade företaget Wake-Up Call utbildar och tränar nu jag och min kollega unga svenskar i klimatpolitik och påverkansmöjligheter och guidar dem på vägen till klimatförhandlingarna där de kan närvara som ungdomsdelegater, inklusive det snart förestående COP-15.

FN:s klimatförhandlingar har djupgående problem. “A Provocation from Tällberg Foundation” beskriver hur förhandlingarna ignorerar de omfattande och komplexa utmaningar ekosystemen står inför på grund av klimatförändringarna, och hur de misslyckas med att inkludera de senaste vetenskapliga rönen i beräkningarna och förstå hur “tröskeleffekter” fungerar. Dessutom har etik och rättvisa i praktiken ingen plats i förhandlingarna, istället är cynism och Realpolitik allmänt rådande. Slutligen råder det stor brist på ansvarsfull global styrning som kan säkerställa ett framgångsrikt nytt avtal. Mohamed Nasheed, demokratiskt val president på Maldiverna sedan 2008, uttrycker det så här:

”Köpenhamn kan få en av två olika utgångar … en historisk händelse där världen förenas mot kolförorening … Eller så kan Köpenhamn bli en självmordspakt. Kontrasten är så stor.”

Det här är vad Köpenhamnsmötet verkligen handlar om; det är en vägkorsning på mänsklighetens utvecklingsstig. Vilken väg kommer våra politiska ledare att ta oss om hundra dagar? Kommer det att vara vägen för hundra år av ofattbart, världsomfattande lidande, arter som utrotas i en aldrig skådad hastighet mitt framför våra ögon och stora vågor av klimatflyktingar som överväldigar våra sociala och ekonomiska skyddsnät när tidvattnet slukar hela nationer och unika kulturer? Eller kommer det att vara den mogna, ansvarsfulla vägen av gemensamt engagemang och agerande, där människan träder fram som en omhändertagare full av medkänsla och omsorg för andra arter, ekologiska system och våra mänskliga bröder och systrar från världens alla hörn?

Politikernas idéer och förslag ligger idag mycket långt ifrån vad som måste göras, redan under de kommande 5–7 åren, för att undvika en global klimatkatastrof. Situationen tas inte på tillräckligt stort allvar i den politiska vardagsvärlden av förhandlande och kompromissande mellan parter. Man glömmer att fysikens och kemins lagar inte kommer att kompromissa för vår skull. Politikerna har på så sätt gett sig själva makten att förhandla bort länders, folks och arters överlevnad – men överlevnad är inte förhandlingsbart! Det påminner oss den unga klimataktivisten Emma Lilliestam om i sin senaste låt, som hon skrev efter att ha besökt FN:s klimatförhandlingar i Poznań.

Den goda nyheten är att det finns fortfarande tid. Vi har fortfarande dessa hundra dagar på oss att påverka våra politiska ledare att använda sitt förstånd och förbinda sig till de brådskande åtgärder som behövs för att ta oss tillbaka till en säker nivå av koldioxid i atmosfären under 350 ppm (vi ligger idag på 390 ppm och kommer troligen att nå 400 ppm inom fem år).

Vi har också en plan.

Den 24 oktober kommer ovan nämnde Mohammed Nasheed att leda 350 medborgare på Maldiverna, iklädda full dykutrustning, i en symbolisk aktion under havets yta. Samma kväll, på andra sidan jordklotet, kommer 350 swingdansare att hålla en jättefest i Amsterdam, samtliga par sjungandes ”Vi behöver trehundrafemtio!” samtidigt som de fyller dansgolvet. Västeröver kommer tusentals cyklister att cykla genom gatorna i San Francisco, i en rutt som utgör ett gigantiskt 350, och detta kommer under tiden att registreras av GPS-satelliter som kretsar runt jorden. Klättrare kommer att sätta upp flaggor med siffran 350 i Alperna och Himalaya och 350 vegetariska paellas kommer att lagas på spisar drivna av solvärme i Barcelona. Kommer vi att lyckas med att samla tillräckligt med energi och människor för att styra upp alla dessa aktioner över hela landet, och över hela världen? Tiden tcktcktck-ar, och det hänger helt och hållet på er medmänniskor – på er vilja, kreativitet och organisationsförmåga, att ta reda på svaret tillsammans den 24 oktober.

Vi kommer att behöva all vår positiva energi och entusiasm för att förbereda så många aktioner runtom i Sverige som vi bara kan till den 24 oktober. Och detta är den bästa nyheten: till och med den minsta aktionen på den mest avlägsna och isolerade platsen i Sverige kommer att vara ett viktigt bidrag till förändring! Den här dagen kan ni och era vänner vara med och ändra historien tillsammans. Hur många gånger har ni fått den chansen tidigare? Jag tror att det är en livstids chans.

Är ni redo?

Jag undrar om svenska elever skulle vilja skapa något liknande?

Kolla flera exempel på vad elever runt Östeuropa gör för att meddela 350 till politikerna och få inspiration från vinnare av Land Art Contest bland östeuropeiska skolor.

I väntan på en rationell infrastrukturpolitik kunde jag idag samåka från Berlin till Frankfurt för €25 istället för ett tåg för €111. Hade gjort gott med lite fantasi i budgetarna så vi kan börja resa normalt. Snacka om low hanging fruit…

I väntan på Godot kan ni kolla in http://www.samakning.se/ eller http://skjutsgruppen.nu/