Att vi behöver utgå ifrån vad som faktiskt behövs istället för vad som är politiskt möjligt kanske inte verkar så radikalt, men i klimatsammanhang är det ofta det omvända som gäller. Allt för många länder(och människor) funderar över vilka åtgärder de är beredda att vidta, och struntar helt i om de är tillräckliga för att lösa problemen vi står inför. Igår hölls en del av workshopen om ”Mitigation potentials” där världens länder ska enas om hur stora utsläppsminskningar som ska ske i de rika länder som idag ingår i gruppen ”Annex 1 länder” under Kyotoprotokollet. EU, Japan, Ryssland, Tuvalu (som representerade de 43 medlemmarna i AOSIS, Alliance of Small Island States), Canada och Nya Zeeland presenterade sin syn på vilka åtaganden som krävs, och som de själva är beredda att göra, för att minska de globala växthusgasutsläppen. Det blev snabbt tydligt att vi är långt ifrån en lösning. EU må vara ambitiösast av de rika aktörerna, men det innebär tyvärr inte att de har en tillräcklig ambitionsnivå – tvärt om. Japans förslag på utläppsminskningar var än sämre – inga tydliga siffror för åtaganden fram till 2020, eller inga tydliga siffror för något egentligen. Än märkligare var Rysslands presentation. Större delen av tiden gick åt till att visa komplicerade diagram över hur mycket längre medelavståndet mellan ryska städer är i jämförelse med städer i övriga Annex 1 länder – resonemanget skulle underbygga landets argument om att de har svårt att ta ett ökat ansvar för utsläppsminskningar men kändes föga övertygande.
Önationen Tuvalu öppnade sitt anförande med att tacka för att de får vara med under förhandlingarna i rollen som offerlamm (de har inga krav på sig om utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet). De vände också på frågan om vilken potential till utsläppsminskningar de olika länderna har – för visst måste vi istället utgå ifrån vad som är nödvändigt för att vi alla ska kunna leva på planeten snarare än ifrån vad som är politiskt genomförbart? I deras ögon är det självklart stötande att påstå att ett mål om 450ppm CO2 är ambitiöst – de behöver en stabilisering på 300 ppm för att kunna överleva. Deras medlemsländer är alla extremt påverkade av klimatförändringar, även de som redan ägt rum, och riskerar att totalt utraderas från kartan om planetens medeltemperatur tillåts stiga ytterligare. Tyvärr verkar inte den delen av världen beredd att ta in de argument som Tuvalu lägger fram.
Jag som får allergiska utslag av långa möten där allt blir sagt och ingenting gjort kommer snart att dö av en allergiskchock. Men säga vad man vill om FN, men organisering kan de. Jag funderade på det under bussresan ner, hur administrerar man egentligen något såhär stort? Det är inte Svedalas kommunfullmäktige som ska ha möte, det är här Förenta Nationerna med 190 medlemsländer som ska samlas. Hur i hela fridens namn får man det att gå runt? Det har jag inte greppat än, men lite lagom överväldigad är jag, av alla dessa människor om rusar fram och tillbaka i kostym med en laptop under armen. Read more…
Varje morgon samlas alla ungdomar för ett gemensamt stormöte. Syftet är att spika dagens schema och redovisa uppdateringar och meddelanden som hela nätverkat har nytta av. Efter halva sessionen idag reste sig en man runt 60 som smugit sig in hos oss. Efter att han bett om ursäkt för sin ålder tittade han ut över oss en stund innan han sa: “I just wanted you to know that what you do is completely amazing. To see this many youth representatives blows me away. I have not been this inspired since the Vietnam war”… Helt ok inledning på dagen!
Tjena! My här. Jag och Klara har precis haft ett fantastiskt moment här i Poznan Jag tror att hon sitter här bredvid och skriver om det också. Jag satt vid ett bord och kollade igenom den enorma drös med mejl som vi bombarderas med varje dag. Rätt som det var kom en man fram och frågade om han kunde sitta vid samma bord. Vi började småprata lite och jag noterade att hans passerkort var rosa, vilket betyder att han är en delegat. Det visade sig att han är ansvarig för att övervaka förhandlingar om CDM och mitigation i Egyptens officiella delegation. Klara kom hit och deltog i diskussionen. Read more…
Här i Poznan jobbar just nu över 500 (!) ungdomar från hela världen med att direkt eller indirekt försöka driva den vetenskapliga linjen i spelet om klimatet. En absolut majoritet är här som observatörer, men det ger oss fortfarande möjlighet att följa förhandlingarna, träffa de officiella delegaterna och sprida våra budsdkap till media. Uppskattar man att träffa spännande människor är detta the place to be. Det är lätt att tappa hakan när man hör om projekt som drivs där ute. Det ena initiativet överglänses av det andra och man blir aldrig trött på att höra om nya kampanjer, turnéer och företag.
De internationella ungdomarna i Poznan
En kärntrupp bestående av riktigt grymma och erfarna ungdomar leder vårt arbete i åtta olika arbetsgrupper som direkt eller indirekt kan påverka policyarbetet. Det planeras aktioner, skrivs pressmeddelanden, lobbas, dokumenteras och nätverkas. Read more…
Jag heter Karin Gildebrand. Jag befinner mig just nu på Young Friends of the Earth Germany’s (BUNDjugend) kontor i Berlin. Det sjuder av aktivitet i alla vrår, någon filmar, några skriver manus, någon skriver en pressrelease eller mejlar en minister. Vi är en grupp på ca 50 ungdomar från hela Europa som ingår i nätverket Young Friends of the Earth Europe (YFoEE), och imorgon åker vi till Poznan tillsammans för att närvara där under de två veckor som FN:s klimattoppmöte (COP14) pågår! Helgen tillbringar vi i Berlin för att förbereda oss på olika sätt, och i förmiddags gjorde vi en aktion vid Brandenburger Tor. Angela Merkel var där, och Sigmar Gabriel och inte minst Barack Obama! Eller iallafall några YFoEE-aktivister med masker föreställande dessa politiker…
Imorgon åker vi till Poznan… Jag ser verkligen fram emot att få vara på plats och se hur allt funkar! Vissa av oss kommer att vara där i två veckor, andra kortare. Vi kommer att göra aktioner, jobba med media och ägna oss åt lobbying. Jag vill att den här bloggen ska vara ett ställe för alla som bryr sig och vill veta vad som händer inom klimatrörelsen, ungdomar såväl som andra. Nu i början kommer det förstås mest att handla om Poznan! Jag kommer att skriva om våra aktioner, möten med politiker och delegater, samarbete mellan unga klimataktivister från hela världen, förhoppningar och tankar och jag hoppas verkligen att vi kommer att ha mycket positiva nyheter att sprida!
Hej, jag heter My Sellberg. Just nu skriver jag från Poznan, Polen, liggandes i min säng på vandrarhemmet helt utmattad… men med ett fånigt leende på mina läpper och en glöd inom mig som växer. Jag är här med en grupp från Fältbiologerna. Tillsammans med ungdomar från massor av olika länder och föreningar ska vi bidra med något alldeles speciellt till FN:s klimatkonferens, COP-14.
Idag har vi deltagit på en förberedande ungdomskonferens som fortsätter under morgondagen. Under dagen dyker frågan upp, varför vi inte har mer utrymme på konferensen. En vän visar mig en princip i Riodeklarationen. Där står klart och tydligt att ungdomarna ska medverka på konferensen och bidra med mod och andra fina ord. Varför har vi då ingen officiell röst? Trots det gör vi vår röst hörd på så många olika sätt. Vi filmar, fotar, kontaktar media, gör aktioner och tar till alla knep vi kan. Den här bloggen visar precis det, att vi ser till att göra vår röst hörd och dokumentera det vi gör här.
Vi kan också ha problem med att kommunicera med varandra, precis som de nationella delegationerna. Det är inte alltid lätt att bestämma hur beslutsprocessen ska gå till på ett möte eller förstå varandra från olika länder och kulturer. Men inte heller det kan stoppa oss. Vi gör allt för att samarbeta och ha en kontinuerlig öppen dialog där alla kan bli hörda. Vi engagerar oss och organiserar oss från hela världen trots knappa resurser och dåliga förutsättningar.
Igår hölls en del av workshopen om ”Mitigation potentials” där världens länder ska enas om hur stora utsläppsminskningar som ska ske i de rika länder som idag ingår i gruppen ”Annex 1 länder” under Kyotoprotokollet. EU, Japan, Ryssland, Tuvalu (som representerade de 43 medlemmarna i AOSIS, Alliance of Small Island States), Canada och Nya Zeeland presenterade sin syn på vilka åtaganden som krävs, och som de själva är beredda att göra, för att minska de globala växthusgasutsläppen. Det blev snabbt tydligt att vi är långt ifrån en lösning. EU må vara ambitiösast av de rika aktörerna, men det innebär tyvärr inte att de har en tillräcklig ambitionsnivå – tvärt om. Japans förslag på utläppsminskningar var än sämre – inga tydliga siffror för åtaganden fram till 2020, eller inga tydliga siffror för något egentligen. Än märkligare var Rysslands presentation. Större delen av tiden gick åt till att visa komplicerade diagram över hur mycket längre medelavståndet mellan ryska städer är i jämförelse med städer i övriga Annex 1 länder – resonemanget skulle underbygga landets argument om att de har svårt att ta ett ökat ansvar för utsläppsminskningar men kändes föga övertygande.
Jag tror att hon sitter här bredvid och skriver om det också. Jag satt vid ett bord och kollade igenom den enorma drös med mejl som vi bombarderas med varje dag. Rätt som det var kom en man fram och frågade om han kunde sitta vid samma bord. Vi började småprata lite och jag noterade att hans passerkort var rosa, vilket betyder att han är en delegat. Det visade sig att han är ansvarig för att övervaka förhandlingar om CDM och mitigation i Egyptens officiella delegation. Klara kom hit och deltog i diskussionen.