En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.

Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Jag önskar att alla mina blogginlägg var av den positiva rörelsebyggartypen, men i ärlighetens namn är jag ibland bara så jävla förbannad, rädd, ledsen och uppgiven. Oftast finns det mycket inspiration och glädje att fokusera på, men inte igår eftermiddag. Då fylldes jag av ren och skär frustrerad vansinnighet. Efter att hittills ha tagit det politiska nederlaget i Köpenhamn fantastiskt bra, börjar nu helt enkelt besvikelsen sippra fram. Det kom plötsligt. Tidigare bidrog närvaron av den starka samhörigheten med tusentals andra i rörelsen i Köpenhamn till optimism och jag brydde mig inte så mycket om förhandlingarnas reslutat. Man var så översköljd av inspiration och värme hela tiden. Nu har den inputen tagit jullov och kvar finns en politisk katastrof och tragedi för jordens invånare. Jag har nog aldrig känt mig så radikal som igår, när jag funderade på vilka sätt att försöka hejda klimatrubbningen som kvarstår. Blev nästan lite rädd för mig själv. Jag som ständigt velat påminna (inte minst här på bloggen) alla om den fantastiska glädjen och kämparglöden i klimatrörelsen. Men jag får nog ta ledigt från den rollen en stund och låta klimatkrigarilskan rusa färdigt. Igår kändes det som att jag ville ruska om varenda julhandlare på ica och skrika att nu får de för fasen ta ansvar och engagera sig innan det är för sent.

Members of the TckTckTck coalition of more then 15 million people today called climate shame on heads of state in Copenhagen. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Men man orkar inte vara rosenrasande särskilt länge. Någonstans vet jag ju att rörelsen är stor och inspirerad även utan att just jag är det. Men frågan är kanske var min, och andras, inspiration kommer ifrån. Ilska? Kärlek? Rädsla? Sorg? Medlidande? Torr logik? Frågan jag till slut ställde mig själv igår kväll var – jag är arg och det är helt okej, men är det konstruktivt eller inte? Används min ilska just nu till att driva positiv handling med positiva konsekvenser? Eller gör den mig utmattad, taskig mot personer i min närhet och avskräcker andra från klimatengagemang? Så fort jag hade kommit fram till att ilskan, just igår kväll, inte kunde användas för att konstruktivt göra någon nytta för andra människor eller mot klimatförändringen, började den avta. Jag hade hållit fast vid den i tron att den gjorde mig starkare i kampen. Men igår kväll i ett jultyst Kristianstad fanns ingen sådan typ av kamp att kriga i, så att vara arg var bara utmattande. Och så avtog den av sig själv, fast med några “uppbubblingar” under resten av kvällen.

Det blir känslosamt att engagera sig i klimatet för de flesta, och det ska inte sopas under mattan bara för att vi annars är en positiv rörelse. Så fort vi börjar prata med varandra om det så tappar känslorna sitt hårda styrande grepp, därför får de aldrig bli tabu. Om människor blir avskräckta för att jag blir känslosam, säger jag bara Välkommen till livet, det kommer på köpet. Det är inte farligt så länge man inte förtränger det eller glömmer att tänka efter före. Däremot vet jag en sak som är farligt för vår stackars misshandlade värld – nämligen om vi inte bryr oss, inte känner, inte låter oss inspireras av vad det nu är vi inspireras av, och försöker hjälpa, skydda och förbättra.

Så tack, Kära Julilska, för att Du kastade Dig över mig och påminde mig om hur svårt det kan vara ibland att bry sig. Det påminde mig om varför jag gör vad jag gör, och hur jag gör det. Därav fick jag lite mer tålamod med mig, och Dig. Ha en God Jul, vi ses säkerligen igen…