21 april, 2010. Fotograf Robert van Waardens bilder av global klimataktivism från 2009 till toner av musikerna Seasunz & J.Bless. Låten Global Warning (feat.Stic.Man från Dead Prez) är ett spår från den nyligen släppta EP: n Earth Amplified, som bland annat också har schyssta låten Lady Justice. Bara att gilla!

Kolla på videon som våra kompisar i Australian Youth Climate Coalition, AYCC, gjorde efter “the failure and collapse” av klimattoppmötet och börja fokusera på framtiden och vad vi kan göra, istället för på vad som hänt och vad som inte gjordes!

A Message to World Leaders from Global Youth: “You’re not done yet. And neither are we.”

En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.

Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Jag önskar att alla mina blogginlägg var av den positiva rörelsebyggartypen, men i ärlighetens namn är jag ibland bara så jävla förbannad, rädd, ledsen och uppgiven. Oftast finns det mycket inspiration och glädje att fokusera på, men inte igår eftermiddag. Då fylldes jag av ren och skär frustrerad vansinnighet. Efter att hittills ha tagit det politiska nederlaget i Köpenhamn fantastiskt bra, börjar nu helt enkelt besvikelsen sippra fram. Det kom plötsligt. Tidigare bidrog närvaron av den starka samhörigheten med tusentals andra i rörelsen i Köpenhamn till optimism och jag brydde mig inte så mycket om förhandlingarnas reslutat. Man var så översköljd av inspiration och värme hela tiden. Nu har den inputen tagit jullov och kvar finns en politisk katastrof och tragedi för jordens invånare. Jag har nog aldrig känt mig så radikal som igår, när jag funderade på vilka sätt att försöka hejda klimatrubbningen som kvarstår. Blev nästan lite rädd för mig själv. Jag som ständigt velat påminna (inte minst här på bloggen) alla om den fantastiska glädjen och kämparglöden i klimatrörelsen. Men jag får nog ta ledigt från den rollen en stund och låta klimatkrigarilskan rusa färdigt. Igår kändes det som att jag ville ruska om varenda julhandlare på ica och skrika att nu får de för fasen ta ansvar och engagera sig innan det är för sent.

Members of the TckTckTck coalition of more then 15 million people today called climate shame on heads of state in Copenhagen. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Men man orkar inte vara rosenrasande särskilt länge. Någonstans vet jag ju att rörelsen är stor och inspirerad även utan att just jag är det. Men frågan är kanske var min, och andras, inspiration kommer ifrån. Ilska? Kärlek? Rädsla? Sorg? Medlidande? Torr logik? Frågan jag till slut ställde mig själv igår kväll var – jag är arg och det är helt okej, men är det konstruktivt eller inte? Används min ilska just nu till att driva positiv handling med positiva konsekvenser? Eller gör den mig utmattad, taskig mot personer i min närhet och avskräcker andra från klimatengagemang? Så fort jag hade kommit fram till att ilskan, just igår kväll, inte kunde användas för att konstruktivt göra någon nytta för andra människor eller mot klimatförändringen, började den avta. Jag hade hållit fast vid den i tron att den gjorde mig starkare i kampen. Men igår kväll i ett jultyst Kristianstad fanns ingen sådan typ av kamp att kriga i, så att vara arg var bara utmattande. Och så avtog den av sig själv, fast med några “uppbubblingar” under resten av kvällen.

Det blir känslosamt att engagera sig i klimatet för de flesta, och det ska inte sopas under mattan bara för att vi annars är en positiv rörelse. Så fort vi börjar prata med varandra om det så tappar känslorna sitt hårda styrande grepp, därför får de aldrig bli tabu. Om människor blir avskräckta för att jag blir känslosam, säger jag bara Välkommen till livet, det kommer på köpet. Det är inte farligt så länge man inte förtränger det eller glömmer att tänka efter före. Däremot vet jag en sak som är farligt för vår stackars misshandlade värld – nämligen om vi inte bryr oss, inte känner, inte låter oss inspireras av vad det nu är vi inspireras av, och försöker hjälpa, skydda och förbättra.

Så tack, Kära Julilska, för att Du kastade Dig över mig och påminde mig om hur svårt det kan vara ibland att bry sig. Det påminde mig om varför jag gör vad jag gör, och hur jag gör det. Därav fick jag lite mer tålamod med mig, och Dig. Ha en God Jul, vi ses säkerligen igen…

Juan Carlos representerade ungdomklimatsrörelsen på dess korta taltid i High-Level Segment, inför världens politiska ledare. (Talet skrevs av en grupp unga, bland andra Anna Keenan.)

A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.

Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare.

We can no longer defend the rights of future generations inside the Bella Center, but we will continue to affirm our solidaity with climate change victims and do what we can to stop it. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Så känner jag denna kväll. Jag har precis hört om konferensens “slutresultat”, vilket verkar vagare och mer pinsamt än ens pessimisterna förutsett. Men jag bryr mig inte så mycket. Ingen deal eller en dålig deal spelar ingen roll. Miljarders kronor bara på konferensträffar, år av snack utan resultat, ledare som sviker sina, andras och framtidens folk -- visst kan man vara ledsen. Men när man torkat ögonen, kan man se runt omkring sig på den värld som börjar fyllas -- i eskalerande takt -- av människor som bryr sig lite för mycket. Som har kunskap och passion, och inte är beredda att ge upp. Som är inställda på att ägna sina liv åt att garantera sina efterföljare på detta klot ett stabilt klimat, en mångfald av arter i finurliga ekosystem och möjlighet för mänskliga samhällen att frodas och utvecklas. Jag stödjer dem! Och det finns något jag kan göra -- jag kan hjälpa dem att skapa den starkaste globala gräsrotsrörelse som världen skådat. Vi kan alla hjälpas åt att ställa om samhället lokalt, tjata på politiker nationellt, träffas och inspireras internationellt. Det finns många sätt, och stora möjligheter att ha trevligt samtidigt. Bara vi fortsätter att bry oss…

På Young and Future Generations Day för exakt en vecka sedan svämmade Bella Center över av orangeklädda unga som höll sidoevent och aktioner för att påminna om att det är vi som kommer att vara i livet år 2050, året för många klimatmål. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

onsdagen, på torsdagen släpps endast 1000 in och på fredag några ynka hundra. Detta på ett center som tar 15-18000 pers. Informationen om detta har kommit plötsligt och vi har inte haft en chans att planera för det.  Många kritiserar både UNFCCC-sekretariatet och värdlandet/Bella Center för bristande planering. Trots att man förstår deras dilemma, borde detta kunnat förutses och åtgärdas bättre. Även journalister klagar på tillgängligheten. Anders Friström, journalist för Svenska Naturskyddsföreningens Sveriges Natur, säger i ett mejlutskick att

“NGO-ernas frånvaro har förändrat folklivet i korridorerna, färre aktivister och fler säkerhetsmän och regeringstjänstemän. Stämningen har förändrats till det sämre och den öppna atmosfär som brukar råda på COP-mötena är borta.”

Jag är övertygad om att UNFCCC-sekretariatet gärna haft större närvaro av NGO:er inne på även denna “toppmötesdel” av mötet (dess chef Yvo de Boer brukar entusiastiskt uppmuntra och betona vikten av oss ungdomsdelegater, till exempel). Det är lite otydligt vem som skulle kunnat förutse och åtgärda den situation som nu uppstått. I vilket fall, hoppas jag att FN och dess samarbetspartners i framtiden kan planera bättre för att garantera den transparens och öppenhet som man alltid i ordalag värnar om, och som är en av de anledningar som fortfarande finns kvar till att respektera och värna om FN som politisk arena.

Alla är hjärtligt välkomna att delta och ge uttryck för sin önskan att alla parter i klimatförhandlingarna äntligen ska ta sitt moraliska ansvar.

Mer info finns på www.climatejusticefast.com

.

Namn: Sara Svensson och Anna Keenan

Kommer från: Sverige och Australien

Ålder: 25 och 24

Websida: www.climatejusticefast.com

.

We want to move the focus from the heads to the hearts.

Sara Svensson och Anna Keenan deltar i Climate Justice Fast som är en fredfull och reflekterande aktion för ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn. Båda har varken ätit eller druckit annat än vatten sedan fastan började på sista dagen av FN:s klimatmöte i Barcelona den 6 november. Sedan dess har det gått mer än 40 dagar, men, som Sara och Anna betonar, båda är friska och genomgår regelbunden läkarundersökning. Manuela från CoolaNer.nu har träffat dem på en presskonferens med den internationella ungdomsklimatrörelsen.

“Vi vill inta en moralisk hållning i en omoralisk situation”

Sara och Anna har varit djupt engagerade i klimatrörelsen i många år och har arbetat hårt för att ge det internationella klimatarbetet skjuts mot ett effektivt klimatavtal som gynnar de utsatta länderna och de ekonomiskt mindre rörliga länderna i samma utstäckning som de länder som har makt att köpa till sig både anpassningsåtgärder och inflytande på det politiska planet. Sara har varit engagerad i klimatfrågor i nästan hela sitt liv och har dragit igång Fältbiologernas klimatnätverk, har varit ungdomsrepresentant på FN:s miljöprogram UNEP, har åkt hela vägen från FN:s klimatkonferens i Bangkok till konferensen i Barcelona och vidare till COP15 enbart med buss och tåg, har på sin långa resa gjort stopp vid Bajkalsjön i Ryssland för att samordna Global Day of Climate Action den 24 oktober, och mycket, mycket mer. Anna har jobbat med olika klimatprojekt i Australien, har deltagit i en träning med Al Gore när hon var 21 och klimatkampanjat i många olika sammanhang, men inte minst på FN:s klimattoppmöten, har pratat med regeringar och varit del av Avaaz Action Factory som har genomfört aktioner i flera europeiska städer under sommaren för att rycka upp både befolkning och politiker till insikt och handling. Emellertid verkar dock alla hängivningsfulla och variationsrika försök att påverka den politiska processen verkningslösa och det är en av anledningarna varför Sara och Anna deltar i Climate Justice Fast.

”Vi vill inta en moralisk hållning i en omoralisk situation. Det omoraliska på situationen är den politiska trögheten”, säger Anna. ”Jag känner att även om klimatrörelsen har vuxit allt mer lyckas den ändå inte att skapa en politisk förändring. I förhandlingarna upprepas bara samma formuleringar om och om igen. Nu vill vi byta fokus från huvudet till hjärtat.”

Många reaktioner på Climate Justice Fast

Att aktivera en inkännande syn på klimatpolitiken har Climate Justice Fast lyckats med. Flera medierapporteringar varje vecka vittnar om det stora intresset på den form av aktivism som Sara beskriver som en kärlekshandling för mänskligheten i ett läge av yttersta hjälplöshet. På frågan var Sara tar styrkan till detta åtagande ifrån svarar hon att det är viktigt för henne att fortsätta kämpa, men att hon vill göra det på ett nytt sätt. ”Det var svårt att bedöma hur det skulle gå att inte äta och bara dricka vatten. Men det går! Det har inspirerat många människor att se att det. Vi visar att vi kan skapa förändring om vi har en stark tro på att vi kommer att lyckas.”

Dock inte bara media visar sitt intresse för Climate Justice Fast, också många vänner och bekanta vill prata med Sara och Anna om deras fasta. Som Anna säger är den första reaktionen ofta att folk är rädda eller att de tycker projektet är galet. Men, enligt henne, ändrar också många sin uppfattning efter att de har fått tid att fundera över vad Climate Justice Fast innebär. En vän till Anna sa till och med att han inte visste vem som var mer galen: hon som fastade eller han tillsammans med resten av världen som inte gjorde det.

Alltid när jag såg Sara och Anna den här veckan har jag funderat över vad Climate Justice Fast betyder för mig. Själv har jag ännu inte kommit till den punkten där jag vill delta i en längre hungerstrejk, men att ställa mig frågor om det, det vill jag givetvis. För mig är Climate Justice Fast en stark och positiv symbol för solidaritet med de människor som inte lyssnas på i klimatförhandlingarna. För mig är Climate Justice Fast också en tankeställare för mitt eget liv, att jag bör vara tacksam för det som jag har varje dag och att jag bör behandla mat med omtanke alltid.

Har Climate Justice Fast ett lyckligt slut?

Sara och Anna är fortfarande pigga och positiva även om det syns att de fryser till och med inomhus. Insvepta i många lager av tröjor, med jacka och ombytande färgglada mössor ler de nästan hela tiden. När de kommer att avsluta fastan är inte bestämd än. Blir det en rättvis överenskommelse i Köpenhamn kommer deltagarna i Climate Justice Fast att sluta fasta på lördag, för det som de har arbetat för har äntligen blivit verklighet. Uteblir ett rättvis avtal kommer Climate Justice Fast att fortsätta, fast bara så länge kropparna orkar. ”Vi vill inte att någon blir allvarligt skadad”, understryker Anna.

Efter deras långa tid av återhållsamhet och reflektion hoppas jag att Sara och Anna samt alla andra som deltar i Climate Justice Fast kommer att se en annorlunda och mer rättvis värld att växa fram, buren av en levande rörelse som med förenade krafter jobbar för människors välmående och jämlikhet på en frodig planet. Särskilt för dem, men också för alla andra som under dessa dagar ägnar all sin energi åt att ta fram ett rättvist klimatavtal, önskar jag att COP15 ska övergå i en explosionsartad Climate Justice Feast.

Connie Hedegaard, f.d. ordförande för COP15 (Photo: Claus Fisker/Scanpix)

Idag har jag följt förhandlingarna från sängen, riktigt gubbaförkyld, med blicken fastklistrad på datorskärmen och UNFCCC: s webcast. Det har varit otroligt dramatiskt och upprörande idag! För det första så var det idag dags för förhandlarna i AWG-KP och AWG-LCA att lägga fram sina respektive texter inför att High Level Segment börjar idag och världens politiska ledare själva tar över. KP har inte lyckats enas. LCA satt uppe hela natten till klockan sju på morgonen idag och fick ihop en text. För det andra avgick ordförande Connie Hedegaard och Danmarks statsminister Rasmussen fick hoppa in istället. Och för det tredje, så anklagas värdlandet Danmark för att ha lett en form av kupp  genom att ha förberett en alternativ text (”Danish text” – en gång till?!) för de vidare förhandlingarna i High Level Segment. Det var enorm upprördhet bland en majoritet av länderna på grund av detta. Brasilien, Kina, Indien, G77, mfl. var rasande, och frågade – med rätta! – detta: Kan du (ordföranden) garantera oss att texten till grund för de vidare förhandlingarna kommer att vara den text som världens länder tillsammans tagit fram i natt under LCA, under demokratiska och transparenta former, och inte en annan text som några få länder bakom stängda dörrar trollat fram? De fick inga klara svar på denna fråga, utan ordförande Rasmussen försökte borsta bort denna extremt befogade och viktiga fråga på ett närmast censoriöst sätt. Han pratade om vikten av att gå vidare, komma vidare, inte fastna i processfrågor, och att ingen alternativ text formellt sett har presenterats. De många upprörda länderna kontrade med att det inte är en processfråga utan en innehållsfråga, och dessutom en enormt viktig sådan, för utvecklingen med den parallella texten hotar allvarligt den demokratiska processen.

Sveriges miljöminister och nu en av EU: s talespersoner Andreas Carlgren posar med en 350-slips i samband med ett möte med NGO: er. Är han värdig den? (Photo & Copyright: David Wargert)

Nu i skrivande stund har High-Level Segment börjat, och länders/gruppers ledare har börjat hålla sina tal. Vi har hittills hört G77/Kina, Afrikanska gruppen, AOSIS (små östater), LDC (minst utvecklade länderna), EU (Andreas Carlgren), Senegal, Mali och just nu Hugo Chávez för Venezuela. Vad man kan säga om detta hittills, kortfattat, är att fattigare länder imponerar och EU får mig att skämmas. Att EU bara har mage att ha mål på 20% (möjligen sedan 30%) stället för MINST 40-50% till 2020, och dessutom kräva av världens mest fattiga och oskyldiga länder att ha juridiskt bindande åtaganden, är bara pinsamt.

OJ! JUST NU ÄR DET INBROTT! Det springer in folk i salen som skriker “Climate Justice Now!”, “Stop Exploatation of the Global South!”, etc. De lyckas ta sig upp på scenen och ropa ut sina meddelanden innan de fångas och förs ut. De får stora applåder även inne i plenumsalen! Jag är förvånad över att de lyckades ta sig in, jag visste att det idag skulle bli försök att ta sig in på Bella Center, men trodde inte att det skulle lyckas… Men de sa bra grejer i alla fall, om än på kort tid innan de nu antagligen arresteras.

Afrikanska delegater demonstrerade tidigare när den förra "danska texten" läckt ut. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Det sista jag vill säga om länderna som nu talar, är att den fundamentala orättvisan i världen blir så tydlig. Här står några av världens länder med störst sociala problem, svält och fattigdom, kriminalitet, och för vissa av dem brist på i princip allt en människa behöver för sin fysiska överlevnad. Många av dessa länder har fantastiska mål och åtaganden – även nationellt – för att förhindra klimatförändringar. Bolivia och Tuvalu, till exempel. Detta är länder som inte bara är långt ifrån oss i rikedom. De är också hårt drabbade av klimatförändringarna redan idag, utan att ha någon som helst skuld till dess existens. De står där, och ber oss rika, och sannerligen skyldiga, länder att göra mer för att följa de vetenskapliga råden för bromsande av klimatförändringarna -

JUST NU KÄNNS DET SOM ATT EU, USA, OCH ANDRA SPOTTAR DEM I ANSIKTET.

Våra rika länders ledare säger fina ord (Carlgren fick till och med applåder för sitt tal nyss) men vad gör de? Tar de sitt ansvar? Följer de vetenskapens råd på minimihandling? Tar de ytterligare ansvar för att möjliggöra ekonomisk utveckling i betydligt fattigare länder? Svaret på dessa frågor är ett rungande NEJ!!! Och det gör mig helt ursinnig! Vad du än gör, tro inte den propaganda som Sveriges regering sänder ut om att de är ledande och tar ansvar, för det är rena lögner, och det vet alla internationellt. Jag känner mig lurad som svensk, och full av förakt för de rika ländernas ledare som förstör miljarders människors framtid på vår (hittills) gröna vackra jord.

Jag hör plötsligt Hugo Chávez säga:

Det är massor med folk på gatorna i Köpenhamn. Många av dem unga. Jag tycker att vi ska lyssna på dem.

Tack för det.

Schackpjäser eller människor? Bilden tagen av mig vid Bella Center, där förhandlingarna sker, under demonstrationen för ett starkt klimatavtal i Köpenhamn. 2009-12-12

Ett schackspel med 192 spelare representerar alla FN-länder. Schackbrädet har inte fyra hörn. För blotta ögat är brädet istället cirkelformat, då kanterna är svåra att urskilja. Några spelare har tusentals pjäser att delegera. Andra spelare står till synes chanslösa med bara ett tiotal pjäser inklämda i ett hörn. Dessa underminerade spelare håller på att trilla av schackbrädet om inte de mäktiga spelarna gör sitt drag snart. Pjäserna på bordet må vara gjorda av trä och politik, men vid sidan av bordet sitter världens alla folkslag. Nedräknaren för de mäktiga spelarna tickar. Knappt fyra har man på sig att fatta det avgörande draget. Lyssna noga efter ordet ’schackmatt’. Ordet måste ju uttalas för att draget skall gälla. Vem är hjärtlös nog att uttala schackmatt? Vem vill egentligen vinna när segern inte bara sänker förlorarens pjäser, när det även betyder undergången för de förlorande folkslagen vid sidan om bordet? Såhär tycker jag: ’Låt spelet fortsätta några hundra år till och låt oss underhållas och gynnas av varandras spelsnillen. Ett fyrkantigt bord är inte alls lika intressant som ett runt schackbräde.’

På företagsmässan ’Bright Green’ klargör energiministern från Finland om att teknologin finns och att Finland kan lösa den så kallade klimatkrisen. Ingen nyhet för mig. Vi kan lösa krisen och det har vi kunnat sedan vi initierade den, men kommer vi göra det ändå? Kommer vi konsumenter få tillräckligt med vägledning för att greppa våra  påverkar hela världens framtid? Kommer politiker ha modet att avverka fossila ekonomiska vinstintressen, och våga omdefiniera ekonomisk tillväxt? Vill hushållen i jordens i-länder hellre investera i geotermisk energi redan idag, och frångå den årliga familjeresan till Thailand under tre år framöver? Pensionsbesparingarna kommer ju visserligen bli större med en sådan investering i förnybar energi: men vad tusan, restresan till Maldiverna finns kanske inte kvar om vi väntar tre år! Dessutom, när vi är pensionärer finns kanske inte Maldiverna kvar heller, klart att vi klipper till.

Ursäkta mig, det är lätt att bli ironisk när vi på så kort sikt som en vecka bör tänka så långsiktigt som vi aldrig tidigare har behövt. Nu tillbaka till allvaret, något annat har vi inte tid med. Nu börjar en tid då vi slutar peka ut varandra för vad vi inte bör göra, vad som är ohållbart och svart som kol. Låt oss nu uppmuntra varandra med vår egen livsstil, en livsstil som igår var grön, men som idag och framöver istället är ett mainstream och smart sätt att leva och njuta av planetens begränsade och känsliga smörgåsbord.

President Obama pratade om ”The fierce urgency of now” på flera plan, bland annat i fråga om globala miljöproblem. Det pratade han om under sin valkampanj för ett drygt år sedan. Hur ’fierce’ är i så fall nutidens brådis ett år senare?? Politikerna har en vecka på sig att komma överens på COP15, FNs klimatkonferens i Köpenhamn. Med eller utan politik är det vi konsumenter, vi jordens mänskliga invånare, som måste inse att politikerna gör detta för oss. Det är oss de försöker påverka och vi försöker påverka dem tillbaka. Vi har inte tid att vänta på varandra. Låt oss bevisa att vi är mer än konsumenter och schackpjäser, vi är faktiskt människor.

För några dagar sedan ramlade jag i Bella Center (trapporna till toaletterna är livsfarliga, take note!) och nu har jag fått infektion i benet. Detta har lett till att jag går på antibiotika, som gör mig seg och omotiverat. Utöver detta så har jag influensa, snoret rinner, halsen ömmar, huvudet bultar, febern kommer och går.

Suck.

Jag som hade sett fram emot denna veckan. Efter helgens demonstration (vilken grej!) och efter att ha släppt efter på trycket som byggts upp under vecka ett så var jag redo för nya tag. Och så PANG så blir jag sjuk?!

Hursomhelst. Jag höll mig borta från kontoret igår eftermiddag, men sedan fick jag abstinens och nu är jag tillbaka. Nerbakad i en soffa i vår externa kontorslokal, alltså inte i Bella Center, läser jag allt jag kommer över och frågar alla runt omkring smådryga frågor om vad som pågår. Jag är svag i kroppen och i huvudet, men jag vill vara med ändå!

Generellt så känns det lite som att förhandlingarna behöver en boost. När jag lämnade Bella Center igår kändes det nästan lite som om politiska processen hade nått ett stillestånd. Fattiga länder hade fått nog, och bestämde sig för att inte deltaga i vissa möten. Det var förseningar, osämja… ja kanske kan man kalla det kaos? Utanför väntade folk i timtal på att få komma in då logistisken på Bella Center inte riktigt fungerar som man skulle kunna önska. Men, det var igår.

Mycket har hänt sedan dess, det är snabba vändningar som gäller i dessa sammanhang mina vänner! Och nu, känner jag mig kluven mellan hopp och förtvivlan. Det är mycket kvar att göra, och snart är det mininstrarnas och ledarnas tur. Jag är fortfarande optimistisk och tror att något stort ligger i görningen.

Hoppas med mig. Håll tummarna. Som någon vis person sa för någon dag sen (ingen aning om när var hur allt flyter ihop!) ”Om våra ledare inte kan enas om hur man ska tackla denna situation så har vi ett större problem än klimatförändringarna att handskas med”.

Stämningen i rummet var mysig och välkomnande.Ungdomsrepresentanterna och ministrarna satt i en oval istället för bakom bord mitt emot varandra som vanligt. Man hade kunnat hoppas att de skulle släppa garden lite av detta. Kanske gjorde de det också men generellt kändes det som att de svarade som de visste att de borde och inte som de kände på de frågor de fick. Nu vet vi i alla fall att de känner sig alla mer som världsmedborgare än medborgare i sina länder, de tycker att ungdomsfrågorna är Nederländernas representant drog gärna hem poäng på att de stöttat de unga i klimatrörelsen med orangea tröjor (han fick inte så mycket för det festrom bara fyra stycken hade orangea tröjor på sig i rummet. Ungdomar kan inte köpas med prylar) medan Belgiens minister gärna skröt med hur många år hon varit med på COP. (Ända sedan de började: intressepil)

Finlands minister var den som gjorde mig mest orolig och arg. Han framhöll klart och tydligt att EU gjort sin del och att andra delar av världen, inte minst utvecklingsländerna, måste tillföra mer nu. Han tror dessutom mycket på att ny teknologi ska lösa problemen. Att notera är att han var den äldsta av ministrarna, slutsatser att dra från det lämnas åt läsaren att dra. Han skrämde mig ännu mer när han sa att mänskliga rättigheter är viktiga och är kopplade till klimatfrågan men är för komplicerat att blanda in i förhandlingarna så det är bättre att lämna det åt andra forum eftersom det finns så många andra forum som det behandlas i. Han noterade dock smatidigt att inte så mycket hänt kring mänskliga rättigheter sedan 1992.(!)

Carlgren kunde inte vara med på ministermötet men han lyckades klämma in ett möte mellan EU och NGOs lite senare. Han hade bara tid med en halvtimme och på den halvtimmen sa han….inte mycket men ändå tillräckligt. Han förklarade om och om igen att EU är öppna för det mesta så som att ha ett eller två avtal, att diskutera det förslag på fond som Mexico/Norge nyligen släppt m.m. EU vill verkligen få i hamn ett avtal. Min lilla tanke då är om målet för dem är ett avtal oberoende av innehållet.  Carlgren var mycket tydlig med att det var viktigt att få med USA och Kina på båten. Han verkade faktiskt bekymrad på riktigt när han sa att takten på förhandlingarna måste öka och att det i stort sett inte gick att förhandla med Kina juts nu. Min tanke är att det kanske hade förhandlingarna gått lättare om fler unga funnits med i delegationerna. På frågan varför Sverige inte har någon ungdomsdelegat svarade Carlgren att ”Det är viktigt att lyssna på de unga” (!). Jag undrar hur lätt det är om man inte låter dem komma in på Bella Center eller låter dem sitta i delegationen? Sista frågan ställdes på övertid av en kinesiska som tyvärr verkade ha missuppfattat att ställa en fråga inte är samma sak som att hålla ett försvarstal för sitt land. Jag tröttnade på att lyssna och satte mig bredvid Anders Turesson och pratade lite. Han verkade mycket trött på att förhandla men främst trött på förhandlarna. Jag bjöd honom på en pepparkaka, glada och snälla förhandlare är bättre förhandlare. Han blev glad, men ännu gladare blev han för 350 slipsen han också fick. Jag vet inte om Carlgren blev lika glad för sin slips, men jag hoppas att den och pepparkakorna han tog med till sig och Kinas delegater hjälpte dem i deras möte strax efter.

Jag träffade senare en kinesisk journalist som bekräftade fördomarna som EU delegaterna smittat mig med. Hon sa att gemeneman i Kina ansåg att Kina inte behöver ha några åtaganden utan att det ligger på de utvecklade länderna att minska sina utsläpp. Jag hoppas verkligen att delegaterna åt de där pepparkakorna som Carlgren tog med.

Det har stått en folkhop där nu i en och en halv timme, väntat på att få en bild av mr celebrity. Vi hann inte upp med kamerorna innan, riktigt synd för vi hade perfekt läge annars. Maja och Astrid är vid dörren nu, hoppas de kan fånga honom på en bild.

Det är mycket på gång här. Massvis av unga från 350 har just nu en aktion i korridoren mellan entréhallen och den stora samlingshallen. Där går ständigt en strid ström av människor så det är ett perfekt läge. De står i ett långt led och håller upp flaggor från alla FN:s nationer. Budskapet är:

We stand with small island nations
We stand with Africa

En riktigt snygg aktion. Jättemånga som gick förbi fotade och filmade, såg bl.a. Svt. Verkligen toppen att det får så mycket uppmärksamhet!  När jag träffar någon med lite mer tekniska skills ska jag försöka ladda upp en film från 350 aktionen. Jag är så imponerad av alla de fantastiska ungdomarna!

I eftermiddag ska vi åka till Klimaforum och försöka få en glimt av Maldivernas president, Mohamed Nasheed. Han ska hålla ett tal där och jag känner på mig att det kommer vara fantastiskt. Det gäller att vara där tidigt, för antagligen är han lika populär som Al Gore.

In the time of change

/johanna.

Namn: Krishneil Narayan

Land: Fiji

Ålder: 22

Websida: www.youthprojectsurvival.org

.

It’s a question of our survival and survival is not negotiable.

.

Med vilken organisation kom du till COP15?

Jag kom hit med Project Survival Pacific som drivs av ungdomsdelegater från östaterna i oceanien tillsammans med Australian Youth Climate Coalition.

Var kommer ungdomsdelegaterna ifrån?

Vi är elva ungdomsdelegater från stillahavsöstaterna Fiji, Vanuatu, Solomonöarna, Papua Nya Guinea, Cooköarna och de förenade staterna från Mikronesien.

När började du engagera dig i klimatfrågan? UNFCCC:s ungdomsförsamling annonserade ut platser i Project Survival Pacific och jag blev antagen. Innan dess har jag varit aktiv i NGO:er på Fiji och jag har även jobbat som klimatambassadör efter en träning med före detta US vicepresident och Nobelfredspristagaren Al Gore. Träningen med honom har gett mig skjuts så att jag kan dela med mig av min berättelse till delegaterna här på det viktigaste mötet i historien. Vad är dina mål för COP15?

Jag vill följa förhandlingarna och engagera mig i Project Survival Pacific. Det är ett ambitiöst projekt som berör alla samhällssektorer. Situationen för stillahavsöstaterna är mycket allvarlig.

Kan ni redan se effekter av klimatförändringarna på Stillahavsöarna?

Ja, vi ser sanderosion på stränderna -- ställen där kokospalmer växte innan är nu kala. 80% av Fijiöarnas befolkning är beroende av mat från havet och bor därför nära kusten. Nu måste de flytta sina byar. Också jordbruket har blivit påverkat. Under högvattnet täcker havsvattnet arealer som aldrig har blivit översvämmade tidigare. Delar av sötvattenreserverna blir salta och det omfattar även vattnet som används för att odla taro. Men taro växer inte i salt jord. Därmed blir det också fråga om mattillgångar.

Hur påverkar klimatförändringarna er kultur?

Delar av öarna bli omöjliga att leva på. Men det är där vi har bott under århundraden med en livlig kultur och det är det enda hem som vi känner. Omlokalisering innebär att vi förlorar vår kulturella identitet, våra språk, hela vår livsstil. Det handlar om vår överlevnad.

Vad gillar du att göra på din fritid?

Jag älskar musik – det finns ingen dag i mitt liv utan musik – men annars att bada, cykla, att gå ut med mina vänner och så klart att jobba som klimatambassadör. Det är något som jag älskar att göra.

Har du ett budskap till våra världsledare?

De här öarna är vårt enda hem. Den här planeten är vårt enda hem och alla tragedier har skett på den här enda planeten som är vårt enda hem. Den här planeten plågas av en fruktansvärd sjukdom, en sjukdom som kallas klimatförändringar. Det ligger i våra händer, som vår enda planets sjuksköterskor, att hjälpa läka den här fruktansvärda sjukdomen. Vårt hem behöver vår hjälp. Det är vårt moraliska ansvar att besvara detta rop för hjälp. Det är en fråga om vår överlevnad och överlevnad är inte förhandlingsbar.

Här får ni lyssna på ett band från Fiji som Krishneil rekommenderade. Det sägs vara det mest populära bandet från Fiji känt i Stillahavsområdet.

Först och främst – för att förstå vad som händer på COP15 är det bra att veta det här: COP15 betyder Conference of the Parties nummer 15 under UNFCCC, alltså FN: s klimatkonvention. Den konventionen är från ett möte i Rio 1992 och är ett generellt formulerat ramverk som 194 länder antagit.  1997 var det möte i Kyoto och mål för minskade utsläpp från i-länder formulerades, för en första åtagandeperiod 2008-2012. 190 länder har skrivit på Kyotoavtalet, dock inte USA.  I Bali 2007 antogs Bali Road Map, vilket bland annat innebär en tvåårsperiod av parallella förhandlingsspår med deadline nu i Köpenhamn 2009. Ett av spåren är AWG-LCA som handlar om långsiktigt arbete under konventionen – utsläppsminskningar, anpassning till ett förändrat klimat, finansiering, samt tekniköverföring mellan länder. Det andra spåret är AWG-KP som sedan 2005 arbetar med att utforma den andra åtagandeperioden under Kyotoprotokollet, alltså om rika länders vidare utsläppsminskningar. Nu i Köpenhamn har olika länder olika åsikter om vad de båda spårens arbete ska föra fram till – det sliter sig mellan parterna både vad gäller åsikter om form och om innehåll. Den kanske allra största låsningen beror på USA: s låga åtaganden. Men det finns också många andra svårlösta knutar.

Medlemmar i Hållbart Universitet posar för ett blivande vykort som vi sedan skickade till Sveriges regering + Kungen (=350st) med individuella hälsningar på Global Day of Climate Action.

Så varför är jag där? En 22-årig svensk tjej? Och hur har jag ens fått tillträde till detta möte med världens ledare? Jo, så här funkar det: organisationer med ett direkt intresse i förhandlingarna kan ansöka hos UNFCCC-sekretariatet om att få observer status, och kan då ackreditera medlemmar som får tillträde till förhandlingarna. FN vill öppna för insyn så mycket som möjligt. Jag har varit aktiv med klimatarbete lokalt i min hemstad Lund, i studentmiljöföreningen Hållbart Universitet, och vi har bland annat gjort kampanjer med 350.org. Så jag sökte ackreditering genom 350 och fick det på grund av mitt engagemang i klimatkampanjer. Jag fick detta redan i somras och var med på förhandlingarna i Bonn i juni, och nu igen på det större mötet i Köpenhamn.

Jag, precis som många andra unga från jordens alla hörn, känner att världens ledare inte sköter sitt jobb – deras politik följer inte alls vetenskapliga råd, och därför håller enorma problem på att skapas som sedan kommer att dumpas över på vår generation. De som fattar besluten idag är inte de som kommer att drabbas mest, därför är det också en demokratifråga. Klimatförändringarna påverkar allt – ökenspridning, vattenbrist och på andra håll översvämningar, matförsörjning, havsvattennivåer (bland annat Maldiverna kommer att dränkas – föreställ dig känslan av att till exempel Skåne, Dalarna eller England skulle försvinna från kartan om några decennier!), upp till en tredjedel av världens arter hotas av utrotning, och så vidare. Helt enkelt så håller människor på att kraftigt försämra möjligheterna för sig själva och alla andra arter att leva och utvecklas. Att politiska ledare låter detta hända tycker jag är helt oacceptabelt. Och förutom att jag som ung svensk ser problem dumpas på min framtid, så drabbas redan nu de allra fattigaste, som inte har någon som helst skuld för utsläppen, mycket hårt. Anledningen till att ledarna inte gör något varierar, men ofta är kortsiktiga ekonomiska intressen och en vilja att behålla konkurrenskraft i förhållande till andra en viktig orsak. I länder som USA är det också brist på opinion, alltså folkligt stöd för handling. Olika länder har också olika idéer om utefter vilka principer ”bördefördelningen” ska ske. Men enligt forskarna så blir det bara allt dyrare och allt större förluster ju längre vi väntar med kraftfull handling. Jag och andra unga är där för att trycka på och visa att det finns många som bryr sig.

För de som räknar sig som unga i klimatrörelsen finns nätverket International Youth Climate Movement. Det har en organisk struktur där alla kan vara delaktiga och mejllistor med tips och information – nu under COP kommer nästan 200 mejl om dagen! Inom detta nätverk kan man – oavsett vilken organisation man är ackrediterad av – gå med i olika grupper. Det finns policygrupper, aktionsgrupper, media av och för unga, och så vidare.  Vi sysslar med lobbying bland annat i form av dialog med våra respektive regeringar. Vi anordnar aktioner för att kritisera eller uppmuntra

H.E Ambassador Dessima Williams, chair of Aosis speaks to the media while youth and civil soceity supports them in the background.

något som pågår i förhandlingarna för stunden och påminna om makthavarnas moraliska ansvar gentemot oss unga. Vi har egna fotografer och bloggar, som här på CoolaNer, för att inte vara beroende av kommersiell media som gatekeeper för informationsspridning. Vi knyter kontakter och lär känna varandra, lär av varandra, för att bygga den största globala folkrörelse som världen skådat! Det gör vi inte bara på Bella Center, utan överallt där vi kan. Vi samarbetar även med andra NGO: er som inte är del av ungdomsrörelsen, till exempel professionella lobbyister från Greenpeace, WWF och så vidare. CAN, Climate Action Network, är en sammanslutning av sådana organisationer som jobbar otroligt bra på förhandlingarna och är väldigt kunniga. Oleg brukar säga att pessimism är en lyx för goda tider. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans på ett positivt sätt.

Vad vill vi uppnå? Vad förväntar vi oss? Jag är inte säker på om jag kan ge dessa två frågor samma svar. Jag vet inte heller vilka ”vi” jag kan uttala mig för. Men jag tror att de flesta i klimatrörelsen är eniga om detta: Vi vill hålla den globala uppvärmningen gott och väl under två grader (hellre en och en halv, enligt nyare forskning), vilket kräver enorma insatser. Det är en väldigt kraftig och snabb omställning som behöver ske i den ”utvecklade” världen för att nå dit, och dessutom behöver de länder som håller på att industrialiseras hjälp att inte bygga in sig i samma ohållbara system som vi gjort, men ändå utvecklas ekonomiskt. Detta måste ske på ett så rättvist sätt som möjligt, med hänsyn till olika länders olika kapacitet och olika typer av ansvar, och det måste vara juridiskt bindande. Detta vågar inte jag förvänta mig att COP15-förhandlingarna ska klara av. Men utan rättvisa kommer fattiga länder inte att acceptera ett avtal, så är det bara. Det är ett stort och förödande glapp mellan vad som är politiskt möjligt och vad som är nödvändigt just nu, vilket är helt bisarrt egentligen. Vad jag hoppas är att denna insikt ska sprida sig i samhället, så att fler initiativ tas på andra nivåer – lokalt, regionalt och inom företag. I vissa länder behövs också omfattande kunskapsspridning.

"We will not die quietly". ©Robert vanWaarden)

Att vara på förhandlingarna är en möjlighet att lära sig hur internationell politik fungerar, att träffa högt uppsatta människor (som faktiskt också är alldeles vanliga människor), att se all dramatik med egna ögon och att försöka påverka. Men känslan i magen av ”wow – jag är här med Ban Ki-Moon, Obama och de feta fiskarna!” lägger sig snabbt. Kvar finns snarare känslan av ”Herre Gud! Är det de här människorna som har världen i sina händer?” Och sedan: ”det är inte här världen kommer att räddas från katastrofala klimatförändringar”. Det räcker med en dag för att inse det. Global politik är svår, särskilt när den behöver vara radikal. Det funkar inte så bra. Hoppet står till lokala initiativ, en gräsrotsrörelse för samhällsomställning i varje land som driver på underifrån. Att inse det är ganska obekvämt – det blir ju jobbigare på det viset! Men sen ser jag mig omkring på de tusentals vänner från hela världen som engagerar sig i mötet, och tänker: det händer redan. Det har aldrig varit så många från det civila samhället på FN-förhandlingar förut. Och det är ingen uppoffring att engagera sig i rörelsen, det är otroligt kul och givande. Maktförblindade kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar i Bangladesh eller Afrika, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det! Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och, som Oleg också brukar säga, med våra ofödda barn vid våra sidor.

Det gemensamma målet för alla dessa grupperingar och individer är att föra fram sin ståndpunkt och försöka att få så många som möjligt att hänga på – att göra sin röst hörd och se till att andra lyssnar.

Förutom detta dock, så har Bella Center också haft besök av lite mer okonventionella gäster – ni ser några exempel på bilderna här. Utomjordingar, isbjörnar och vandrande talande träd har hjälpt miljörörelsen att föra fram sitt budskap på ett mycket talande visuellt sätt. Fantastiskt roligt att gå runt i detta maktens högsäte och helt plötsligt stå öga mot öga med rockstars i röda rockar. Jag gillar!

Jag gillar också att få varma kramar och blöta pussar av en stackars vilsen isbjörn som gästade vårat kontor igår. Han var rätt svettig och trött – men det får man väl förståelse för… han och hela hans släkt hotas ju av utrotning!

Efter att ha tillbringat snart en vecka på Bella Center har jag nu fått sällskap av min kompis Linn. Vi syns tillsammans med en Canon XL1, en röd sladd och en 50-tals liknande mikrofon. Vi känner oss otroligt proffsiga när vi går i korridoren som ett riktigt TV-team. Var uppgift här är att med videons hjälp dokumentera hur ungdomar från hela världen kan påverka klimatdebatten. Ett roligt och utmanande uppdrag! Tidigare i veckan har jag på egen hand samlat ihop material från olika aktioner. Jag har lyckats fånga upp en fantastiskt flash dance, Sverige som ”belönas” med priset Fossil of the Day, träd som går runt inne på Bella Center och kräver stopp på skogslögnerna, ungdomar som pratar med delegater, gröna aliens, en massuppringning till EU:s ledare, kanadensiska ungdomar som protesterar mot oljesand samt både ungdomar, NGO’s och delegater som visar sitt stöd till öländer såsom Tuvalu på ett inspirerande sätt. Det har varit mycket att stå i.

Nu när Linn är här tänker vi börja arbetet med att fylla ut filmen med intervjuer. Men det startar vi nog med på måndag. Fram tills dess blir det att fundera och prata med vår tredje medarbetare Kristina, som befinner sig utanför Bella Center men inne i aktivismen, om hur vi ska lägga upp vårt stora filmprojekt i vår. Det vi filmar nu i Köpenhamn ska bli en del av det. Så alla som har tips på personer eller händelser som kan knytas an till ungdomars makt att påverka klimatdebatten är varmt välkomna att dela med sig av detta.

Agathe ”Aggie” Cavicchioli, 20 år ©Carl Höjman

(intervju: Astrid Wilandh, Foto: Carl Höjman)

Jag är fransyska men jag kommer från Canterbury i England där jag studerar.

Vilka är dina favoritplagg som du har på dig?

Älskar mina örhängen som kommer ifrån TopShop, mina glasögon är Paul Smith och mina skor hittade jag i en liten butik i Zürich, Schwiez.

Varför är du här på COP15?

I somras började jag jobba med den internationella ungdomsklimatrörelsen. Jag organiserade Conference of Youth som hölls helgen innan COP15 började. Nu hjälper jag till med att organisera events för ungdomsklimatrörelsen.

Kommer från: Oneida Nation, Haudenosuanee Confederacy, Wolf clan

Ålder: 23

Organisation: Indigenous Environmental Network

Websida: www.ienearth.org

“Oneida Nation is a native nation from what you may know as New York State.”

Daygot Leeyos från Oneida Nation, Haudenosuanee Confederacy, Wolf clan, har kommit till COP15 för många olika anledingar. Ledd av min nyfikenhet hamnade jag i ett samtal med henne som jag också kunde spelade in. Eftersom Daygot och jag talade engelska har jag behövt översätta vad vi sa. Jag hoppas att kunna återge hennes ord i så noggrann översättning som möjlig.

Varför kom du till COP15?

Jag är här för många olika anledningar, en av dem att jag är bryr mig, just nu när förhandlingarna äger rum. Fokuset ligger på det globala greenwashing, det ser jag som fokuset, med utsläppshandeln och alla falska lösningar. Det är lätt att se att allt handlar om pengar, att det bara handlar om att komma undan, att de stora företagen kommer undan. Det är mycket alarmerande att se den här stora internationella konferensen. Det är alarmerande att se fokuset på pengar och på att köpa och sälja luft. Samtidigt är det inte så överraskande.

Så, ursprungsbefolkningen från hela världen och hur de blir påverkade, allt är mycket traumatiskt, antar jag, att se allt det där med tjärsanden, utvinningsindustrin och de giftiga kemikalerna, vad som händer i projekt som CDM, på olika platser som i syd, deras skogar blir kontrollerade, de blir manipulerade och hjärntvättade, men ja, jag skulle kunna gå mer in i detalj, eftersom jag talar bara vagt nu. Så om där är någonting som du vill att jag ska fördjupa…

När insåg du att klimatförändringarna var ett viktig ärende så att du kom hela vägen från Nordamerika till Köpenhamn?

Det var inte så att jag plötsligt vaknade upp en dag och sa ”åh, gud!”, det var ingen uppenbarelse i den stilen, det var mer som ett långsamt vaknande, med alla de här olika saker som händer. In min hemkommun utökar de utvinningsindustrin just nu och borrar för naturgas. De kallar det för ”hydrofracking” och det som de gör är att de sprutar giftiga kemikalier en mil djupt i jorden, vilket bryter upp grunden. De använder fint och rent vatten till det, så att de kan urvinna gas, och till slut så är det inget rent vatten längre med all kemikalierna i. Sådant händer ju över hela jorden och för mig var mer som en långsam insikt, en långsam uppenbarelse, borde jag nog säga. Det är mer så att om anden vill ha mig här, vill jag ära vad anden vill att jag ska göra, och om anden vill ha mig här är jag här.

Har du en vision om hur vi kan omvandla det som vi har nu i någonting hållbart?

Föreställningsförmåga! För just nu kan vi alltid se den materiella manifestationen av de bilder vi har i våra huvuden. Men jag tror i min vision att vi i framtiden kommer att se mycket, jag menar vi gör det redan nu, men vi ser inte kopplingen mellan att bilderna i oss finns fysiskt framför oss, relationerna. Vi kan föreställa oss, föreställa oss, föreställa oss alla de underbara saker som vi vill komma till och att handskas med viruset, med ångesten och negativa känslor, släppa de på ett fredligt sätt, för gör vi inte det kommer de att forsätta skada oss.

Men att handskas med detta, med det stora monstret, eller vad du vill kalla det, och alla dessa saker, storheter som kontrollerar oss, på ett fredligt sätt. Och just nu börjar jag se det från det perspektivet att leva det och förstå det. Omsätta det i aktion är ett mycket större steg och det kommer att kräva mycket av mig att känna att jag ger upp det för något större, skicka det till högre krafter och att förlita mig på att allting händer för en anledning, och att mycket må verka som nonsense och kaos. Men ärligt talat, om vi ser hur mycket vackert som finns i världen och hur mycket fred som finns i världen, där finns en balans.

När alla säger att Moder Jord är ur balans, hur kan vi veta det? Det känns som allt som händer därute är en reflektion, i hela världen. Det är liksom svårt att begripa när man börjar fundera över det. Jag vet att det händer mycket. Så jag försöker att inte se på det som händer utanför och istället på det som händer inuti för att se det som händer utanför. Så det är den omställningen, den omvandlingen som håller på att ta tag i mig, och det är nog min vision om världen.

Vilka värderingar skulle du vilja förmedla till dina barn?

Att vara tacksam. Tacksamhet skapar en av de största lyckorna i ett överflöde. Det är nog att tacksamhet är bara ren glädje. Att vara lycklig och tacksam.

Protect our drinking water in New York State! -- En av de saker som gjorde Daygot uppmärksam på människans påverkan på jorden

Nu tänkte jag berätta om gårdagen, som var mycket roligt men också lång. Jag kom till Bella Center vid tio tiden och var hemma i lägenheten i Lund kl. 2 på natten. Jag upptäckte de fina bufféborden utanför sideevents, så det blev lite kryssning mellan dem.

REDD

Dagen började dock ambitiöst med lite olika Side events. Ett om skogsavverkning, vilka effekter det får och varför det är så viktigt att motverka. Skogsavverkningen är ett rävspel, stater hugger ner uråldriga träd som är effektiva koldioxidupptagare och planterar en ynklig energiskog.

Sedan var jag på en riktigt höjdar föreläsning. Yvo, COP15 ordförande, var där och höll ett tal. Coolt. Jag fick en förklaring av honom kring varför alla ungdomar skulle ha just orangea tröjor (inte en så sexig färg kanske), det visade sig att det var Nederländernas regering som hade sponsrat till inköpet.

En tjej från Indien höll ett fantastisk bra tal. Hon berättade om när Mumbai hade blivit översvämmat, att hon inte kunde ta sig hem på fem dagar. Hon sa också några ord om de fruktansvärda konsekvenser klimatförändringarna kommer att få för befolkningen som är beroende av Himalayas glaciärer, vilket är 40% av jordens befolkning.

Riktigt bra talare allihop.

Under hennes tal blev det en hoppfull och glad stämning och som något magiskt flög en fjäril runt i salen, häftigt. Hon sa att hon hade tillit till förhandlarna och ungdomarna här att man skulle ta sitt ansvar och komma fram till ett seriöst och bindande avtal. Hon fick stående ovationer.

Yvo svarade att han blev oroad av hur lättvindigt hon använde begreppet tillit. Tillit är något man förtjänar och dessa förhandlingarna hade inte fått hans tillit ännu.

Helt rätt inställning, känns positivt att Yvo sätter press. Han underströk hur viktiga ungdomarna är för förhandlingarna och klimatdebatten.

En jättelik vägg med bilder från hela världen.

Nu ska jag kila, lite senare kommer jag berätta om kvällen då vi fick träffa Huang Ming, en riktig hjälte.