Vad som är “möjligt” och vad som behövs
Idag har förhandlingarna satt igång på riktigt här i Bonn. De olika arbetsgrupperna har början förhandla kring texterna som utgör det första utkastet till Köpenhamnsavtalet. Men det verkar gå långsamt. Väldigt långsamt. Huvuddelen av tiden går till att prata om form och struktur, och nästan ingenting alls sägs om innehållet.
Vi Svenska ungdomar som är med på mötet träffade idag Sveriges klimatambassadör, Staffan Tillander, för ett timmeslångt samtal i ett av konference-centrets caféer. Vi hade många frågor och hoppades få svar av mannen som ska vara Sveriges ansikte utåt i klimatfrågan. Mycket av diskussionerna handlade om vad som är politiskt möjligt, och vad vetenskapen säger att vi behöver göra för att undvika en omfattande kris där mängder av människor drabbas, särskilt fattiga och minoriteter. Staffan talade om hur svårt det är för 192 nationalstater, med olika intressen och förutsättningar, att komma överens i globala förhandlingar.
Okej. Det stämmer säkert. Men det är galet frustrerande när det är vad som är politiskt “möjligt” blir det som avgör och inte vad som faktiskt behövs för att undvika en omfattande kris som många arter (kanske till och med människan) inte kommer att ta sig levande ur. Det verkar som att flera länder känner sig bekväma med att överskrida tvågraders-målet, trots att inte ens det är tillräckligt ambitiöst för vi ska kunna vara säkra på att tröskelnivåer inte översktids och möjligheten att påverka klimatet helt försvinner ur vår makt.
Read more…
