Tvättäkta högkvalitativ klimathumor! 
Lyssna på “Flopenhagen According to Dr. Suess”:
http://files.simonwillison.net/2009/brigstocke-copenhagen.mp3
För övrigt har detta klipp (”Meeting to take action”) ur Life of Brian cirkulerat i samband med COP15 på ett flertal bloggar och facebooksidor -- en fantastisk beskrivning av möteseffektivitet och handlingsberedskap när Brian är på väg att korsfästas…
GOD JUL!
Först och främst två paranteser: en bra sammanfattning av COP15: s resultat finns på The Guardian i ett filmklipp, här, där bland andra CAN International ger sin syn på det hele.
En talande bild finns också på David Jonstads blogg på Effekt Magasin, brandmän som står uppställda och ler och posar framför ett hus i lågor.
Nu till saken. Det finns en myt om klimatengagerade som säger att man antingen är jätterädd och passiv, eller arg och aktiv, eller obotligt positiv rörelsebyggare. Men – hör och häpna – det går faktiskt att nyansera. Read more…
Juan Carlos representerade ungdomklimatsrörelsen på dess korta taltid i High-Level Segment, inför världens politiska ledare. (Talet skrevs av en grupp unga, bland andra Anna Keenan.)
A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)
Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.
Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare. Read more…
20% i EU, minst 40% är möjligt, högst 30% genom offsetting, 40% inom Sverige, 17% i USA och så vidare och så vidare. Dagarna på Bella Center kretsar lätt kring nummer och procentsatser. Det är lätt att man glömmer den verklighet som gömmer sig bakom dessa tal.
Efter en lång dag på COP15 kommer jag äntligen ut i ett regnigt Örestad. I samma stund som regnet slår mot mitt ansikte inser jag att jag inte varit ute i eller ens sett dagsljus på flera dagar. Bella Center – där COP hålls – är en jättelik bunker; en parallell värld. Den kontakt som sker med omvärlden från denna hermeneutiskt slutna byggnad, sker i form av trådlös kommunikation via satelliter, bredband, TV-torn eller mobilnät. Inne i byggnaden pilar delegater, media, BINGOs, ENGOs och TUNGOs omkring som ”bubble boys” mellan sessioner, side-events och presskonferenser.
Den plötsliga kontakten med verkligheten blir desto vassare efter en heldag i denna parallellvärld. På tåget mot Malmö träffar jag denna kväll en man ur El Salvadors delegation. De har fem personer på plats i Bella Center. Den utveckling som skett under de senaste dagarna, där allt större del av förhandlingarna sker informellt, i mindre grupper och bakom slutna dörrar, har gjort det allt svårare för den lilla delegationen att hänga med i alla frågor som bollas parallellt. Det är ofta rent fysiskt omöjligt för dem att delta i de möten som pågår – de räcker helt enkelt inte till. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges delegation består av omkring 150 personer – vilket dock i år till stor del beror på rollen som EU: s ordförandeland. Hur hinner ni med allt, frågar jag dumt. Vi får prioritera, är det lika självklara som djupt orättvisa svaret.
Youth Flash Dance - COP 15
Vi är inte på COP15 för att ha kul -- vi är där för att försöka påverka beslut som tas om vår framtid och som är avgörande för hela världens utveckling under lång tid framöver. Men det hade nog inte gått så bra om vi inte hade varit en stark positiv rörelse som lyser av inspiration och värme! Att möta alla dessa människor som är ambassadörer för hjärta och förnuft, i en tid präglad av kortsiktiga och egoistiska vinstintressen, ger energi och en tro på människan.
Jag skriver dessa rader sent i augusti, direkt efter att ha kommit hem till Sverige från FN:s klimatmöte i tyska Bonn. Månaden innan det befann jag mig några hundra mil därifrån, där jag arbetade på ett centrum för klimataktion i Berlin. Lokalen delades med ett tjugotal unga från 15 olika länder runtom i världen, engagerade i Avaaz.org och 350.org, flera av dem från Sverige.
Just nu, i slutet av augusti, är hundra dagar det enda som står emellan oss och det största, viktigaste politiska mötet i mänsklighetens historia – större än Rio Earth Summit 1992 och utan tvekan viktigare än Jaltakonferensen 1945. Det kommer att bli en prövning av mänsklighetens beredskap att lämna kortsiktighet, egoism, nationalism och girighet bakom sig, för att för första gången gå samman med målet att tillsammans motverka vad som skulle kunna resultera i total katastrof för vår planet, och istället bygga en lyckligare och mer hållbar värld. Jag pratar förstås om United Nations Conference on Climate Change, även känt under namnet the Conference of Parties eller helt enkelt COP-15, som är det namn politiker, aktivister och forskare från hela världen oftast refererar till. Detta möte tar plats i Köpenhamn den 7-18 december. Read more…
En hemlös isbjörn vid entré till förhandlingarnas lokalIgår presenterade WWF, Greenpeace, Germanwatch, IndyAct, David Suzuki Foundation, med flera NGO: er sitt förslag på hur överenskommelsen i Köpenhamn skulle kunna se ut. Det lades fram på ett ”side event”, och rummet var smockfullt då ovanligt många (inklusive officiella delegater) var där för att lyssna. Alla fick i sin hand ett exemplar av det gedigna och respektingivande arbete som lagts ner inom dessa organisationer på att skapa ett komplett förslag på en överenskommelse – ett dokument som innebär minimum i handling för att med sannolikhet hamna under 2-gradersmålet, samtidigt som där finns någon del i utförandet som kan tilltala alla olika nyckelländer. Ingen kan dock förneka att det skulle krävas ett rejält skutt framåt av i princip alla länder, och uppoffrande av nuvarande positioner (som inte leder någonstans i närheten av framåt) för att nå hit. Med tanke på vad som står på spel är det svårt att förstå motvilligheten till att agera tillräckligt, men i nuläget är förhandlingarna långt ifrån var NGO: erna är i bemötandet av vetenskapen. 
Read more…
