http://files.simonwillison.net/2009/brigstocke-copenhagen.mp3

För övrigt har detta klipp (”Meeting to take action”) ur Life of Brian cirkulerat i samband med COP15 på ett flertal bloggar och facebooksidor -- en fantastisk beskrivning av möteseffektivitet och handlingsberedskap när Brian är på väg att korsfästas…

GOD JUL!

A coaltion of civil society and NGO's holds a vigil for Survival in downtown Copenhagen. After being locked out of the Bella center and shut out of the process, civil society used the moment to reaffirm their dedication to solving the climate crisis. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Igår var det en fantastiskt fin ljusvaka i Öksnehallen, det nya samlingsstället för representanter för det civila samhället som inte längre släpps in på Bella Center. Det skedde i samband med att “Climate Justice Fast” uppmärksammades under torsdagen. Tusentals personer fastade under en dag tillsammans med några personer som på torsdagen hade fastat 42 dagar, på enbart vatten (och lite salt och vitaminet tiamin mot slutet). Jag fastade inte själv, men åt tillräckligt lite för att verkligen känna hunger. Det slog mig att jag väldigt sällan känner den känslan. Men varje gång det händer, så slår insikten om vad hunger och svält kan innebära över en med full kraft. Så många männsikor är ofrivilligt hungriga varje dag, och hur fruktansvärt det är inser man inte förrän man själv låter bli att äta ett tag. Det var kanske inte fastarnas huvudanledning, men det var det som blev starkast för mig.

Nog om fastan -- själva ljusvakan var för alla som ville samlas i solidaritet med de människor som drabbas av klimatförändringarna nu och i framtiden. De som tvingas se sina länder försvinna under havsytan alltmedan “ledarna” säger samma ord två decennier efter att klimatkonventionen antogs. De som inte längre kan odla på marken de bor på. De som idag ser korallreven -- livets vagga -- blekas och dö i de kolsyraförsurade haven. Oåterkalleligt. De som ser glaciärer som förser hela länder med vatten krympa bort. Vi som i Sverige kanske förlorar våra vackra kalfjäll när trädgränsen kryper uppåt. När man träffar människor från hela världen blir man inte bara inspirerad, man blir också ledsen. För sätten vi lever på och behandlar vår jord har fruktansvärda konsekvenser, och offren får plötsligt ansikten, och orättvisan och förlusterna blir så påtagliga. Man gråter, och då är det bra att göra det tillsammans. Med ljus och sång och kramar, som när någon dött. Som vid vägen där nån Johan i Hudiksvall blev påkörd och dog, eller nåt i den stilen. Sorgebearbetning. För att sedan kunna torka ögonen och se hur vi kan gå vidare.

We can no longer defend the rights of future generations inside the Bella Center, but we will continue to affirm our solidaity with climate change victims and do what we can to stop it. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

Så känner jag denna kväll. Jag har precis hört om konferensens “slutresultat”, vilket verkar vagare och mer pinsamt än ens pessimisterna förutsett. Men jag bryr mig inte så mycket. Ingen deal eller en dålig deal spelar ingen roll. Miljarders kronor bara på konferensträffar, år av snack utan resultat, ledare som sviker sina, andras och framtidens folk -- visst kan man vara ledsen. Men när man torkat ögonen, kan man se runt omkring sig på den värld som börjar fyllas -- i eskalerande takt -- av människor som bryr sig lite för mycket. Som har kunskap och passion, och inte är beredda att ge upp. Som är inställda på att ägna sina liv åt att garantera sina efterföljare på detta klot ett stabilt klimat, en mångfald av arter i finurliga ekosystem och möjlighet för mänskliga samhällen att frodas och utvecklas. Jag stödjer dem! Och det finns något jag kan göra -- jag kan hjälpa dem att skapa den starkaste globala gräsrotsrörelse som världen skådat. Vi kan alla hjälpas åt att ställa om samhället lokalt, tjata på politiker nationellt, träffas och inspireras internationellt. Det finns många sätt, och stora möjligheter att ha trevligt samtidigt. Bara vi fortsätter att bry oss…

På Young and Future Generations Day för exakt en vecka sedan svämmade Bella Center över av orangeklädda unga som höll sidoevent och aktioner för att påminna om att det är vi som kommer att vara i livet år 2050, året för många klimatmål. (Photo & Copyright: Robert vanWaarden)

onsdagen, på torsdagen släpps endast 1000 in och på fredag några ynka hundra. Detta på ett center som tar 15-18000 pers. Informationen om detta har kommit plötsligt och vi har inte haft en chans att planera för det.  Många kritiserar både UNFCCC-sekretariatet och värdlandet/Bella Center för bristande planering. Trots att man förstår deras dilemma, borde detta kunnat förutses och åtgärdas bättre. Även journalister klagar på tillgängligheten. Anders Friström, journalist för Svenska Naturskyddsföreningens Sveriges Natur, säger i ett mejlutskick att

“NGO-ernas frånvaro har förändrat folklivet i korridorerna, färre aktivister och fler säkerhetsmän och regeringstjänstemän. Stämningen har förändrats till det sämre och den öppna atmosfär som brukar råda på COP-mötena är borta.”

Jag är övertygad om att UNFCCC-sekretariatet gärna haft större närvaro av NGO:er inne på även denna “toppmötesdel” av mötet (dess chef Yvo de Boer brukar entusiastiskt uppmuntra och betona vikten av oss ungdomsdelegater, till exempel). Det är lite otydligt vem som skulle kunnat förutse och åtgärda den situation som nu uppstått. I vilket fall, hoppas jag att FN och dess samarbetspartners i framtiden kan planera bättre för att garantera den transparens och öppenhet som man alltid i ordalag värnar om, och som är en av de anledningar som fortfarande finns kvar till att respektera och värna om FN som politisk arena.

Först och främst – för att förstå vad som händer på COP15 är det bra att veta det här: COP15 betyder Conference of the Parties nummer 15 under UNFCCC, alltså FN: s klimatkonvention. Den konventionen är från ett möte i Rio 1992 och är ett generellt formulerat ramverk som 194 länder antagit.  1997 var det möte i Kyoto och mål för minskade utsläpp från i-länder formulerades, för en första åtagandeperiod 2008-2012. 190 länder har skrivit på Kyotoavtalet, dock inte USA.  I Bali 2007 antogs Bali Road Map, vilket bland annat innebär en tvåårsperiod av parallella förhandlingsspår med deadline nu i Köpenhamn 2009. Ett av spåren är AWG-LCA som handlar om långsiktigt arbete under konventionen – utsläppsminskningar, anpassning till ett förändrat klimat, finansiering, samt tekniköverföring mellan länder. Det andra spåret är AWG-KP som sedan 2005 arbetar med att utforma den andra åtagandeperioden under Kyotoprotokollet, alltså om rika länders vidare utsläppsminskningar. Nu i Köpenhamn har olika länder olika åsikter om vad de båda spårens arbete ska föra fram till – det sliter sig mellan parterna både vad gäller åsikter om form och om innehåll. Den kanske allra största låsningen beror på USA: s låga åtaganden. Men det finns också många andra svårlösta knutar.

Medlemmar i Hållbart Universitet posar för ett blivande vykort som vi sedan skickade till Sveriges regering + Kungen (=350st) med individuella hälsningar på Global Day of Climate Action.

Så varför är jag där? En 22-årig svensk tjej? Och hur har jag ens fått tillträde till detta möte med världens ledare? Jo, så här funkar det: organisationer med ett direkt intresse i förhandlingarna kan ansöka hos UNFCCC-sekretariatet om att få observer status, och kan då ackreditera medlemmar som får tillträde till förhandlingarna. FN vill öppna för insyn så mycket som möjligt. Jag har varit aktiv med klimatarbete lokalt i min hemstad Lund, i studentmiljöföreningen Hållbart Universitet, och vi har bland annat gjort kampanjer med 350.org. Så jag sökte ackreditering genom 350 och fick det på grund av mitt engagemang i klimatkampanjer. Jag fick detta redan i somras och var med på förhandlingarna i Bonn i juni, och nu igen på det större mötet i Köpenhamn.

Jag, precis som många andra unga från jordens alla hörn, känner att världens ledare inte sköter sitt jobb – deras politik följer inte alls vetenskapliga råd, och därför håller enorma problem på att skapas som sedan kommer att dumpas över på vår generation. De som fattar besluten idag är inte de som kommer att drabbas mest, därför är det också en demokratifråga. Klimatförändringarna påverkar allt – ökenspridning, vattenbrist och på andra håll översvämningar, matförsörjning, havsvattennivåer (bland annat Maldiverna kommer att dränkas – föreställ dig känslan av att till exempel Skåne, Dalarna eller England skulle försvinna från kartan om några decennier!), upp till en tredjedel av världens arter hotas av utrotning, och så vidare. Helt enkelt så håller människor på att kraftigt försämra möjligheterna för sig själva och alla andra arter att leva och utvecklas. Att politiska ledare låter detta hända tycker jag är helt oacceptabelt. Och förutom att jag som ung svensk ser problem dumpas på min framtid, så drabbas redan nu de allra fattigaste, som inte har någon som helst skuld för utsläppen, mycket hårt. Anledningen till att ledarna inte gör något varierar, men ofta är kortsiktiga ekonomiska intressen och en vilja att behålla konkurrenskraft i förhållande till andra en viktig orsak. I länder som USA är det också brist på opinion, alltså folkligt stöd för handling. Olika länder har också olika idéer om utefter vilka principer ”bördefördelningen” ska ske. Men enligt forskarna så blir det bara allt dyrare och allt större förluster ju längre vi väntar med kraftfull handling. Jag och andra unga är där för att trycka på och visa att det finns många som bryr sig.

För de som räknar sig som unga i klimatrörelsen finns nätverket International Youth Climate Movement. Det har en organisk struktur där alla kan vara delaktiga och mejllistor med tips och information – nu under COP kommer nästan 200 mejl om dagen! Inom detta nätverk kan man – oavsett vilken organisation man är ackrediterad av – gå med i olika grupper. Det finns policygrupper, aktionsgrupper, media av och för unga, och så vidare.  Vi sysslar med lobbying bland annat i form av dialog med våra respektive regeringar. Vi anordnar aktioner för att kritisera eller uppmuntra

H.E Ambassador Dessima Williams, chair of Aosis speaks to the media while youth and civil soceity supports them in the background.

något som pågår i förhandlingarna för stunden och påminna om makthavarnas moraliska ansvar gentemot oss unga. Vi har egna fotografer och bloggar, som här på CoolaNer, för att inte vara beroende av kommersiell media som gatekeeper för informationsspridning. Vi knyter kontakter och lär känna varandra, lär av varandra, för att bygga den största globala folkrörelse som världen skådat! Det gör vi inte bara på Bella Center, utan överallt där vi kan. Vi samarbetar även med andra NGO: er som inte är del av ungdomsrörelsen, till exempel professionella lobbyister från Greenpeace, WWF och så vidare. CAN, Climate Action Network, är en sammanslutning av sådana organisationer som jobbar otroligt bra på förhandlingarna och är väldigt kunniga. Oleg brukar säga att pessimism är en lyx för goda tider. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans på ett positivt sätt.

Vad vill vi uppnå? Vad förväntar vi oss? Jag är inte säker på om jag kan ge dessa två frågor samma svar. Jag vet inte heller vilka ”vi” jag kan uttala mig för. Men jag tror att de flesta i klimatrörelsen är eniga om detta: Vi vill hålla den globala uppvärmningen gott och väl under två grader (hellre en och en halv, enligt nyare forskning), vilket kräver enorma insatser. Det är en väldigt kraftig och snabb omställning som behöver ske i den ”utvecklade” världen för att nå dit, och dessutom behöver de länder som håller på att industrialiseras hjälp att inte bygga in sig i samma ohållbara system som vi gjort, men ändå utvecklas ekonomiskt. Detta måste ske på ett så rättvist sätt som möjligt, med hänsyn till olika länders olika kapacitet och olika typer av ansvar, och det måste vara juridiskt bindande. Detta vågar inte jag förvänta mig att COP15-förhandlingarna ska klara av. Men utan rättvisa kommer fattiga länder inte att acceptera ett avtal, så är det bara. Det är ett stort och förödande glapp mellan vad som är politiskt möjligt och vad som är nödvändigt just nu, vilket är helt bisarrt egentligen. Vad jag hoppas är att denna insikt ska sprida sig i samhället, så att fler initiativ tas på andra nivåer – lokalt, regionalt och inom företag. I vissa länder behövs också omfattande kunskapsspridning.

"We will not die quietly". ©Robert vanWaarden)

Att vara på förhandlingarna är en möjlighet att lära sig hur internationell politik fungerar, att träffa högt uppsatta människor (som faktiskt också är alldeles vanliga människor), att se all dramatik med egna ögon och att försöka påverka. Men känslan i magen av ”wow – jag är här med Ban Ki-Moon, Obama och de feta fiskarna!” lägger sig snabbt. Kvar finns snarare känslan av ”Herre Gud! Är det de här människorna som har världen i sina händer?” Och sedan: ”det är inte här världen kommer att räddas från katastrofala klimatförändringar”. Det räcker med en dag för att inse det. Global politik är svår, särskilt när den behöver vara radikal. Det funkar inte så bra. Hoppet står till lokala initiativ, en gräsrotsrörelse för samhällsomställning i varje land som driver på underifrån. Att inse det är ganska obekvämt – det blir ju jobbigare på det viset! Men sen ser jag mig omkring på de tusentals vänner från hela världen som engagerar sig i mötet, och tänker: det händer redan. Det har aldrig varit så många från det civila samhället på FN-förhandlingar förut. Och det är ingen uppoffring att engagera sig i rörelsen, det är otroligt kul och givande. Maktförblindade kostymgubbar – ur vägen! Här kommer nästa generations ledare, och vi har vett att göra den gröna omställningen till en positiv möjlighet! Vi är inte beredda att offra våra bröder och systrar i Bangladesh eller Afrika, världens regnskogar och myller av arter och ett stabilt klimatsystem för att några ska kunna flyga till Thailand varje år, shoppa mängder av prylar och äta kött varje dag – och vi ser det inte som en uppoffring att ändra på det! Vi ser det istället som en självklarhet och en chans att skapa en bättre värld. Vi har inget att förlora och allt att vinna på att stoppa klimatförändringarna. Vi kommer att göra allt vi kan för att lyckas, med stark vilja, arbete, inspiration och ibland med tårar och skrik. Men det mesta av omställningsarbetet gör vi leendes, tillsammans med våra vänner från alla världens länder, och, som Oleg också brukar säga, med våra ofödda barn vid våra sidor.

Mejla Fredrik Reinfeldt idag och säg att Sverige ska våga bli en modig ledare – det gäller vår överlevnad:

Statsminister Fredrik Reinfeldt,

Nu börjar ordförandeskapet och som unga européer idag vill vi gärna föra fram våra förhoppningar om framtiden och klimatet – se oss här: http://vimeo.com/5394600

Fram till COP15 behövs mycket ambitiöst ledarskap från Sveriges sida. Neutralitet, kompromissande och medlande känns kanske mest centralt idag – men fundera då på hur välden kommer att se ut 2050! Vi i den unga generationen kommer att få leva med de beslut som fattas nu, och i klimatfrågan kommer konsekvenserna att bli enorma. Vi ber er därför att av demokratiska skäl beakta ungas framtid och vi vill att ni garanterar oss en jord med ett stabilt klimat – det är väl det minsta man kan be om?

Detta är kanske den enda chansen världen har att verkligen förhindra katastrofala globala klimatförändringar, och detta är Sveriges enda chans att verkligen påverka inriktningen. Detta är ett avgörande ögonblick för att skapa ett rent, smart och hållbart Europa. Som unga världsmedborgare ber vi er innerligt – svik oss inte.

Med hopp,
ditt namn

Om efterfrågan på växthusgaser varierar från år till år på grund av konjunkturcykeln eller tillfälliga vädervariationer till exempel, skulle priset på en utsläppsrätt och därmed marginalkostnaden för att minska utsläppen variera över tid. Eftersom global uppvärmning orsakas av summan av utsläppen över tid, så är det mer kostnadseffektivt att jämna ut priset på utsläpp och tillåta mängden fluktuera. Detta är endast möjligt med en klimatskatt på växthusgaser.

Men det måste vara en kraftig höjning av över hela linjen. Hittills har bilister beskattats kraftigt, samtidigt som jordbruket, flyget och fisket har kommit betydligt lindrigare undan. Importerad kolkraftsel har inte heller burit sina kostnader. Idag är skatten på bensin och vissa andra utsläppskällor 1 kr/kg CO2-e. Denna nivå bör alltså även omfatta andra näringar. En rimlig nivå är en fyrdubbling av dagens beskattning, eller 4-5 kr/kg CO2-e. Denna nivå skulle ge ett bensinpris på ungefär 25-27 kr/liter, vilket är den nivå som SIKA föreslår för att uppnå regeringens klimatambitioner. Inga undantag bör göras från skatten. Här kommer det svåra. Politiskt sett innebär det att vissa särintressen som alltid behandlats med silkeshandskar kommer att känna smärta. Exempelvis flyget. Resor till Asien skulle bli så dyra att knappt någon skulle ha råd med dem. Åtminstone inte varje år. Räkneexempel: resa tur & retur Bangkok-Arlanda (direktflyg) = 2640 kg CO2-e, *4 = 10560 kr i klimatskatt.

Kött skulle också bli dyrt, särskilt nötkött. Kor har ju som bekant en väldigt bisarr mage som producerar enorma mängder av en av de värsta växthusgaserna, metan. Varje kilo nötkött motsvarar ungefär 20 kg CO2-e. Så det blir väldigt dyrt om köttet ska beskattas likadant som bensinen (80 kr dyrare/kg, givet 4 kr/kg CO2). Det vill säga om inte någon smart bonde kommer på ett effektivt sätt att fånga upp metanet och använda det för uppvärmning.

Många skulle också tvingas skrota sina gamla bensintörstiga bilar. Vilket ju är tanken, att de som verkligen behöver åka bil ska göra det så snålt som möjligt. Men en koldioxidskatt skulle stimulera tillväxten av vindkraftsindustrin. Redan med 30 USD/ton CO2-e är vindkraft lönsammare än kol, enligt IEA. Med en stabil skatt finns det inget som kan hindra en långsiktig och snabb expansion av vindkraftskapaciteten. Dessa skulle kunna ge massor av jobb till friställda inom industrin.

Många av dessa förslag kommer att kräva stora omställningar i våra liv. Men eftersom skatten skulle enligt denna modell betalas tillbaka till skattebetalarna skulle många få ökad köpkraft. Vissa saker skulle relativt denna ökade köpkraft bli mycket billigare, medan andra saker skulle bli dyrare. Det smarta med koldioxidskatt är att “rätt” saker (ur klimatsynpunkt) skulle bli dyrare. De flesta tjänsterna skulle bli, relativt sett, billigare. Inom tjänstesektorn skulle alltså många arbetstillfällen skapas. Tusentals människor skulle kunna anställas för att isolera fastigheter och öka energieffektiviteten i elnät och annan infrastruktur.

Vad mer kan staten göra, förutom att höja koldioxidskatten och låta alla sektorer dela på bördan? Staten bör göra det den annars gör, fast med en grön profil. I Sverige är det staten som bygger infrastruktur. Detta bör staten fortsätta med, men bygga den infrastruktur som kommer att efterfrågas av människor som måste betala ca 25-27 kr/liter bensin. Alltså inga nya vägar. Vägverkets budget bör minskas till det som de behöver för att säkerställa underhåll och säkerhet på befintliga vägar. Samtliga statliga anslag till kommuner och landsting för nya vägar bör för tillfället frysas. Samtidigt bör stora satsningar göras i spårbunden infrastruktur, samt i de kommuner där sådan är svår att bygga, bussar. Banverket bör få stora ökningar av sin budget. Snabbspårvägar bör byggas över hela landet. Spårvagnar och tvärbanor bör byggas i alla stora och medelstora städer.

Staten subventionerar idag flygplatser och flygtrafik med många miljoner kronor. Staten subventionerar bränsle för fiskeindustrin, jordbruket och andra näringar som är energiintensiva. Dessa subventioner bör slopas.

Staten äger idag ett företag som investerar hundratals miljarder i kolkraft. Företaget heter Vattenfall och trots omfattande försök till att framstå som klimatvänligt så fortsätter företaget att bryta och bränna brunkol, den giftigaste och värsta fossila kraftkällan som finns. Staten kan och bör förbjuda Vattenfall att investera ett enda öre till i brytning, förbränning och distribution av kol och kolkraftsel. Förhoppningsvis kan detta få Vattenfall att investera motsvarande summa i vindkraft, som är (om externa kostnader tas med i beräkningen) billigare, säkrare, och mycket mer samhällsekonomiskt lönsamt.

En global temperaturökning på 5,2º C innebär slutet för livet så som vi känner till det. Under den tid av jordens historia som liv har funnits, har det aldrig inträffat en så massiv uppvärmning på så kort tid. En uppvärmning som motsvarar magnituden 5,2º C har skett en gång förr, för 25 miljoner år sedan. Då utplånades en majoritet av alla jordens arter. Skillnaden från det scenario som MIT: s forskare är att det uppvärmningen då tog 10 000. Vad som kommer hända när uppvärmningen sker 100 gånger snabbare kan ingen förutsäga. Men en sak kan vi vara säkra på. Den mänskliga civilisationen, med dess politiska institutioner och globala ekonomiska system, kan knappast överleva den chock som en plötslig massdöd av skogar, hav, insekter, fåglar och grödor över hela världen kommer att leda till.

Jag är trots detta optimist. Vi kommer att, fem i tolv, inse klimatkatastrofens totala allvar. Då kommer en snabb och mycket smärtsam omställning till ett klimatneutralt samhälle att ske. Under andra världskriget ställde USA och andra västländer om sin produktion från civil till militär på mindre än ett år. På två år hade USA en armé som kunde krossa japanernas “oövervinnerliga” flotta. Sovjetunionen gjorde på motsvarande sätt en gastkramande omställning när de mobiliserade till krig. Om det var möjligt då, så måste det vara möjligt nu.

Världens länder har använt tre biljoner dollar för att rädda det finansiella banksystemet. Så nog finns pengar för att rädda mänskligheten, det handlar bara om att få politiker att inse allvaret i problemet. Frågan är bara hur samhället kommer att se ut när vi är klara med omställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimathotet, MIT, global uppvärmning, etik, politik, filosofi

Därför är det av yttersta vikt att statens klimatpolitik är så lite inskränkande som möjligt. Utöver det som staten traditionellt spenderar pengar på bör inga nya pengar spenderas. Utöver det som förbjuds av hänsyn till människors säkerhet och välfärd bör inget nytt förbjudas. Alltså bör staten sluta strö våra skattepengar över sina älsklingsprojekt och rikta in sig på att den traditionella kärnverksamheten är hållbar.

1. Miljöbilspremien är ett typiskt exempel på ett extremt dumt sätt att slösa med skattepengar. Man ger en subvention helt enkelt till de som köper en “miljöbil”. Problemet är att definitionen på en miljöbil är extremt tillåtande. Alltså räknas en Volvo v70 flexifuel, en av de törstigaste bilarna i bilparken, som en miljöbil. Trots att den förmodligen körs lika mycket på bensin som med etanol.

2. Subventioner av fönster, biobränsleanordningar, och solvärme är andra exempel på välmenande men i huvudsak missriktade stödåtgärder. Dessa snedvrider marknaden, är oförutsägbara och riskerar att skada utvecklingen av en stabil efterfrågan. Eftersom konsumenter och leverantörer av dessa tjänster aldrig vet om hur subventionerna kommer att utvecklas över en längre tidsperiod vågar man inte investera i större kapacitet och kunder skjuter upp sina inköp i väntan på större subventioner.

3. Subventioner av etanol och biogas snedvrider också marknaden. Genom att skattebefria dessa energiformer missgynnar man t ex elhybrider och elbilar, samt gör det mindre lönsamt för bilindustrin att satsa på bensinsnåla motorer.

4. Staten bör inte heller punktbeskatta varor och tjänster. Genom punktbeskattning minskar man möjligheten till att mer energisnåla alternativ utvecklas.

5. Staten bör inte heller förbjuda varor och tjänster med avseende på klimatet. Det är sant att till exempel värmeslingor för gräsmattan är upprörande energislöseri, men det bästa sättet att styra folks konsumtion på är inte nödvändigtvis med förbud. Samma resultat kan uppnås med beskattning. Om likvärdiga resultat kan uppnås med lättare interventioner i männsikors frihet bör det alternativet väljas.

6. El-certifikatsystemet har tillåtit en stor utbyggnad av vinkraften. Ändå vindkraften ökat relativt långsamt eftersom vindkraftsleverantörerna inte kan lita på att systemet kommer att permanenteras. Elcertifikaten gynnar grön energi som vind, även i de fall där t ex “negawatts”, alltså energibesparingar i själva verket skulle vara mer kostnadseffektivt.

7. Staten bör inte beskatta vissa grupper hårdare än andra bara för att de har svagare politiska ställning. Alla sektorer i samhället måste betala för sina koldioxidutsläpp.

8. Diskussionen om huruvida vi bör reducera utsläpp inom eller utanför våra gränser har fått oproportionerligt ideologiska övertoner. Högern tenderar att bortse från mycket av det fiffel och korruption som gör att det är tveksamt om utländska investeringar i ökade enerigeffektivitet/grön el är mer lönsamma än motsvarande investeringar i Sverige eller i vårt närområde. Vänstern tenderar att bortse från att många av dessa investeringar är eller har åtminstone potentialen att vara mycket mer effektiva än investeringar i Sverige. Vi bör ta avstånd från ideologiskt mättade resonemang och vara brutalt pragmatiska.

För resor inom Europa är järnvägen det rimligaste alternativet. Här ligger Sverige efter länder som Spanien och Tyskland. Särskilt Spanien imponerar med sin snabba utbyggnad av tågsystemet AVE, som betyder fågel. För precis ett år sedan invigde man sträckan Madrid-Barcelona. Idag kan man ta sig 620 km på bara 3 timmar och 40 miunter. Europa är en liten kontinent, med goda möjligheter att integrera tågbolagen och öka kapaciteten i tågtrafiken.

Hur blir det då med interkontinentala resor? Särskilt ett alternativ till flyget verkar ådra sig nytt intresse: luftskepp. Dessa har den uppenbara fördelen att de är mycket mer klimatvänliga än flyget, med 80-90% mindre utsläpp per person och km. Man skulle kunna bli avskräckt av historiska katastrofer som Hindenburg, men det innebär inte att moderna luftskepp är osäkra. Moderna luftskepp drivs med helium, som till skillnad från väte inte brinner. Dessutom orsakades Hindenburgkatastrofen och andra missöden under luftskeppens “guldålder” av att materialet som användes som väggar var brandfarligt. Idag finns säkrare material. Stark vind och stormar är även de mindre problem idag, eftersom vi har bättre verktyg för att förutsäga vädret. Men trots att den nya luftskeppen utvecklats oerhört mycket med avseende på säkerhet, stabilitet (de kan landa på vilken plan yta som helst, inklusive öppet hav) och pålitlighet så kvarstår ett fundamentalt problem: de är för långsamma. Ett modern flygplan kommer upp i hastigheter på 900 km/h. Ett luftskepp kommer bara upp i 150 km/h. det innebär att London- New York skulle ta ett par dygn, om man räknar med kraftig vind.

Men luftskepp kan göras mycket större än flygplan invändigt vilket skulle kunna erbjuda ett nygammalt sätt att resa på, mer likt ett kryssningsfartyg än ett flyg. Att åka till New York skulle vara som att åka på kryssning till Talinn eller Riga, men mycket mer klimatvänligt.

Och det verkar som om den amerikanska militären är intresserad av att investera i luftskepp. Men det största problemet för luftskeppen är att det finns inga kommersiella utsikter innan vi har ordentliga skatter på koldioxid. Först när sådana finns på plats kommer luftskeppen att få möjlighet att lyfta igen.

En för ämnet relevant blogg.

En sådan helt meningslös sak är kommunens senaste “klimatsmarta” kampanj. Kampanjen, som består av påkostad reklam, en hemsida och en handbok, ger de mest menlösa och ineffektiva råd för att vi ska begränsa vår elanvändning. Det är klart, kampanjen kommer inte i närheten av de hisnande summor som kommunen lagt ned på att subventionera fram en helt bisarr etanolbilsmarknad som kommer att dö den dag pengafloden sinar (om inte tidigare), problemet är att den här typen av symbolkampanjer invaggar oss i en falsk känsla av att “vi drar vårt strå till stacken”. Låt mig förklara varför det inte spelar någon roll.

Anta att jag gör som klimathandboken säger och stänger av varmvattnet medan jag shamponerar håret. Då sparar jag enligt klimathandboken 35 kg CO2-e per år. Efter ungefär 75 år av detta kan jag kompensera för en resa tur och retur Stockholm-Bangkok. Givet att vattnet värms upp med fossila bränslen i Stockholm. Vilket det inte gör. Eller ta tipset att laga en droppande kran. En sådan droppar 9000 liter per år, står det i klimathandboken. Men ett kilo nötkött motsvarar 15 000 liter vatten. Alltså är ett par biffar nästan ett och ett halvt års krandroppande. Det är klart att det är bra att spara el, men vi ska inte tro att sådana åtgärder får någon större inverkan, inte ens tillsammans. “Många bäckar små”- argumentet är inte giltigt i den här typen av situationer, dels eftersom bäckarna är för små, dels därför att nästan all vår el kommer från icke-fossila källor. Det som står för våra utsläpp, och där vi verkligen skulle kunna göra skillnad är:

1. Industrin. Inte så mycket vi kan göra åt det.
2. Transportsektorn. Enkelt att göra nåt, sälj bilen, ta bussen/tunnelbanan. Sluta flyg, ta tåget.
3. Jordbruket. Enkelt att göra nåt, sluta ät nötkött.

Problemet är att ingen vanlig människa kommer att sluta resa till Asien, åka bil, eller äta kött när alla andra gör det. Det är helt enkelt irrationellt att göra det själv (givet att man gillar att göra ovanstående), även om det är rationellt att göra det tillsammans. Det är ett så kallat “fångens dilemma- problem”. Därför är varje politiskt initiativ som ska informera oss om hur vi lever “klimatsmart” mer eller mindre meningslöst. Klimatfrågan är inte ett ansvar för individen, utan ett ansvar för politiken. Därför bör politikerna planera en stad där det är individuellt rationellt att göra det som också är kollektivt rationellt. Detta gör man genom att beskatta koldioxid mer och underlätta för folk att resa kollektivt, äta mat och värma sina hus på ett klimatvänligt sätt.