24 timmar efter vårt möte med Sveriges oficiella delegation, där jag presenterade internationella ungdomars anrop för att stödja en princip som garanterar överlevnade av alla länder och människor på Jorden, svarade de inte på anropen.
Oleg presenterar anropen till Sveriges förhandlare och UD:s representanter
Vi frågade dem några gånger under dagen, utan svar. Är Sveriges delegation emot en sådan princip? Snälla Sverige, kan du inte skriva på vår anrop omedelbart? Annars är du inte snälla längre.
Hallå, mitt namn är Annika och jag är en av de unga svenskar som är på plats i Poznan för att följa FN: s klimatförhandlingar. Jag tänker skriva ett litet inlägg idag för att slå ett slag för det vackra talet 350.
Just här och nu i Poznan verkar det som om klimatkatastrofen inte kan undvikas, då EU har övergett utvecklingsländer, jorden som helhet, och även sina egna tidigare lagda löften. EU överger ledarskap i klimataktion och ger upp helt efter kraven från europeiska industrier. NGO:s i Europa och det Europeiska Parlamentet försöker att rädda situationen genom att stödja “klimatpaketet” som nu debatteras inom EU:s institutioner.
Ni kan också stödja detta genom att skriva email eller ringa, kolla in hemsidan www.TimeToLead.eu (välj Sverige från listan med länder). Det är bara några dagar kvar så snälla agera fort!
Har du liksom jag irriterat dig rejält på Vattenfalls greenwashkampanj? Kampanjen, som du kan kolla in på http://klimatsignatur.vattenfall.se/?WT.ac=ccc3, har åkt runt genom Europa och har sin slutdestination här i Poznan. Statsägda Vattenfall driver kolkraftverk i Tyskland och Polen som tillsammans släpper ut mer koldioxid än hela Sverige. Några som uppmärksammat kampanjen på ett riktigt skönt sätt är de ansvariga bakom denna sida – http://kolkraft.nu/ – kolla in och sprid!
I skrivande stund har jag återfått förtroendet för mänsklighetens förmåga till förändring. Efter att ha förlorat det, hittat den och förlorat den ännu en gång så känns det nu som att den är här för att stanna.
De senaste dagarna har jag odlat mitt politikerförakt och fullständigt tappat det förtroende, som jag aldrig haft, för deras förmåga till förändring.
Jag har aldrig sett på mig själv som särskilt radikal, men här i Poznan känner jag mig som Ulrike Meinhof i egen hög person.
Vinden är kall, det är mörkt och jag står och halvsover vid busstationen, kanske är det onsdagskväll, men troligast tisdag. Det närmar sig två slipsklädda män, de tittar på tidtabellen och säger ”Det är ett tag tills bussen kommer, vi tar en taxi”. Jaha? Här står vi utan för COP14, ett möte som förhoppningsvis ska leda fram till att globalt klimatansvar tas på alvar. Jag anser ingen kommentar vara nödvändig.
Nästa dag går jag in i IETA:s byggnad, International Emission Tradig Association, Vad ser jag där. I Shells bås sitter en kostymnisse, bakom sig har han en plansch med en ledsen orangutang och en uppmaning att rädda regnskogen. Framför sig har en McDonald’s påse och i handen en Coca Cola. Återigen kommer mitt enorma What The Fuck?!
COP är hel galet! Jag har inte hunnit eller orkat blogga ett enda ord sen vi kom hit för det händer så otroligt mycket hela tiden! Den första dagen var rätt skräckinjagande, de gick inte att greppa hur mycket som händer hela tiden eller hur lite man förstår av allting. Men nu har jag börjat inse att man ändå bara kan vara på ett ställe i taget, och idag unnade jag mig till och med en timmes promenad i soliga Poznan!
Trots at det finns så mycket att välja på hela tiden har jag ännu inte suttit med på ett enda ‘plenary’ (kan inte komma på en översättning så här dags…) eller delta i en enda aktion. Men imorn blir det ändring på det! Kl 13.15 går EU youth delegations första aktion av stapeln, och den har varit jättespännande att vara med att planera! Vi blev klara med rekvisitan för en liten stund sen, nu gäller det bara att få den igenom säkerhetskontrollerna imorn bitti. Men hittills har de varit ganska tama måste jag säga, jag hade väntat mig värre, så det ska nog gå bra.
Internationella ungdomsaktionsgruppen, interna de-briefingmöten, arbetsgrupper, nätverk… och det finns så många här som hinner och orkar med så mycket mer än jag! Jag kan bara säga att jag är otroligt imponerad av alla unga människor som jobbar så hårt här!
Återkommer med uppdateringar om hur aktionen imorgon gick. Det vore kanske bra att får några timmars sömn nu… Godnatt från Poznan!
Att vi behöver utgå ifrån vad som faktiskt behövs istället för vad som är politiskt möjligt kanske inte verkar så radikalt, men i klimatsammanhang är det ofta det omvända som gäller. Allt för många länder(och människor) funderar över vilka åtgärder de är beredda att vidta, och struntar helt i om de är tillräckliga för att lösa problemen vi står inför. Igår hölls en del av workshopen om ”Mitigation potentials” där världens länder ska enas om hur stora utsläppsminskningar som ska ske i de rika länder som idag ingår i gruppen ”Annex 1 länder” under Kyotoprotokollet. EU, Japan, Ryssland, Tuvalu (som representerade de 43 medlemmarna i AOSIS, Alliance of Small Island States), Canada och Nya Zeeland presenterade sin syn på vilka åtaganden som krävs, och som de själva är beredda att göra, för att minska de globala växthusgasutsläppen. Det blev snabbt tydligt att vi är långt ifrån en lösning. EU må vara ambitiösast av de rika aktörerna, men det innebär tyvärr inte att de har en tillräcklig ambitionsnivå – tvärt om. Japans förslag på utläppsminskningar var än sämre – inga tydliga siffror för åtaganden fram till 2020, eller inga tydliga siffror för något egentligen. Än märkligare var Rysslands presentation. Större delen av tiden gick åt till att visa komplicerade diagram över hur mycket längre medelavståndet mellan ryska städer är i jämförelse med städer i övriga Annex 1 länder – resonemanget skulle underbygga landets argument om att de har svårt att ta ett ökat ansvar för utsläppsminskningar men kändes föga övertygande.
Önationen Tuvalu öppnade sitt anförande med att tacka för att de får vara med under förhandlingarna i rollen som offerlamm (de har inga krav på sig om utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet). De vände också på frågan om vilken potential till utsläppsminskningar de olika länderna har – för visst måste vi istället utgå ifrån vad som är nödvändigt för att vi alla ska kunna leva på planeten snarare än ifrån vad som är politiskt genomförbart? I deras ögon är det självklart stötande att påstå att ett mål om 450ppm CO2 är ambitiöst – de behöver en stabilisering på 300 ppm för att kunna överleva. Deras medlemsländer är alla extremt påverkade av klimatförändringar, även de som redan ägt rum, och riskerar att totalt utraderas från kartan om planetens medeltemperatur tillåts stiga ytterligare. Tyvärr verkar inte den delen av världen beredd att ta in de argument som Tuvalu lägger fram.
